Göteborgskravaller på scen

När jag slår mig ner för att se premiären av Göteborgs Stadsteaters storsatsning ”Göteborgskravallerna” råkar Jan Hallberg, tidigare en av de ledande moderaterna i stan, hamna vid min sida. Fotbollsikonen Torbjörn Nilsson har platsen alldeles bakom mig. Alla har vi starka minnen av de dramatiska kravallerna, de där sommardagarna 2001 då Göteborg invaderades av demonstranter och aktivister – och av förvirrade och tvehågsna poliser från snart sagt varje hörn av Sverige. Det ledde till en våldsam politisk konfrontation som Sverige inte har upplevt sedan början av 1900-talet.

Det är hatten av för Göteborgs Stadsteater som gör det som en stadsteater bland annat rimligen ska göra – nämligen att försöka ge kropp och gestaltning åt stadens historia och de skärningspunkter som finns i samtiden.

Länge i minnet

Det finns förstås mycket att säga om föreställningens innehåll. Men den sceniska framställningen är beundransvärd, vacker och otäck på samma gång. Skeendet under kravallerna skildras i tydliga tablåer (nåja, ibland kanske för tydliga och isolerade). Det är scenografiskt starkt. De röda, massiva containrarna som plötsligt vrids fram och blockerar vårt synfält, liksom kollaget med Vasaplatsens propra husfasader, som en ostyrig men vacker mosaik i fonden; allt det sitter kvar i minnet! Dessutom:  de på teatern svårgestaltade kravallscenerna är utmärkt koreograferade, liksom det latenta hotet från poliserna, som känns farligt på riktigt.

Omöjlig uppgift

Svagheten är – tyvärr – manuset. Det är en omöjlig uppgift att ge röst åt alla de splittrade uppfattningar, öden och intryck som blev eftermälet efter de riktiga kravallerna. Den väg som dramatikern Jerker Beckman gått, hand i hand med regissören Niklas Hjulström, landar dessvärre för ofta i förutsägbara schabloner och pamfletter. Varje figur har sin givna roll i dramat, skådespelarna tvingas spela arketyper snarare än att gestalta människor. De flesta gör ändå vad de kan av sin uppgift.  

Den absolut starkaste och finaste vibrationen i föreställningen finns hos den alltmer tvivlande polisen i Robin Stegmars gestalt. Han spelar fram en roll som innehåller så mycket tvivel, och samtidigt vilja att göra rätt, att vi alla kan känna igen oss. Hans vrede över de polisiära galenskaperna växer hela tiden och känns äkta.

Centrum i föreställningen är annars alla de harmlösa – och, skulle någon säga, naiva – demonstranterna. Det var så klart många allmänna och fredliga vänsteraktivister och liberaler som drogs till Göteborg dessa dagar (herregud, George Bush, USA:s president var ju i stan!), och också en hel del som seriöst trodde att detta var ett utmärkt tillfälle att diskutera globalismen.

Varför våldet?

Men pjäsen haltar en hel del vad gäller våldet och upploppen. En tydlig scen visar visserligen hur högerextrema IFK-supportrar går till attack mot demonstranterna vid Vasaplatsen, inledningsvis med polisens goda minne. Men den rätt stora kader av våldsverkare från den autonoma vänstern, blandat med allmänt kriminella bråkstakar, som infann sig för att genomföra militanta demonstrationer och/eller slåss med polisen, skildras mest lite i förbifarten som verbala aktivister.

Därmed blir det kraftigt upptrappade våldet, både från poliser och demonstranter, i stort sett obegripligt. Varför blev Avenyen plötsligt en krigszon? Det var knappast de många fredliga demonstranterna som tappade huvudet, utan snarare en kriminell kärna av antiauktoritära våldsverkare som såg sin chans att skapa kaos. Den problematiseringen försvinner i textmassan.

Barden Räisänen

Själv saknar jag poesin i texterna, det som gör teater till något mer än bara vardagliga repliker. Mycket räddas av den kringvandrande bard och trubadur som Timo Räisänen är i föreställningen. Helt klädd i rött kittar han ihop dramats olika tablåer, antingen med lågmält gitarrspel eller med starka sånger.

Oavsett vad man kan tycka om historieskrivningen, eller om pjäsens budskap, så är Göteborgskravallerna en stark föreställning. Inte minst är det glädjande att Göteborgs Stadsteater nu för tiden utstrålar en stark vilja att spela teater som engagerar och vill berätta någonting viktigt för publiken (och ibland förstås också roa). Foto: Ola Kjelbye/Göteborgs Stadsteater