Rökhosta hos Knausgård
- för 6 dagar sedan
- 3 min läsning
Man kan lätt få rökhosta när man sträckläser Karl Ove Knausgårds roman Arendal. Sällan har väl någon litterär figur tänt så många cigg som huvudpersonen Syvert Løyning.
Nästan ett år efter att boken kom ut har jag äntligen läst den. Och fortfarande förstår jag inte hur Knausgård bär sig åt.
Till synes enkelt placerar han mig - läsaren - i en iskall, nattsvart miljö som omedelbart träder fram för mig och som befolkas av människor jag direkt blir intresserad av.
Arendal är en förhållandevis kort Knausgård-roman (239 sidor) och på flera håll har det sagts att det är den hittills svagaste delen i serien om Morgonstjärnan. Men det håller jag inte med om. Den är kanske mer sammanhållen och linjär än tidigare delar, och inte så vindlande, men det är inte nödvändigtvis någon nackdel.
Vi befinner oss i skärgårdsidyllen Arendal i södra Norge. Året är 1976 och den som berättar är Syvert Løyning. Han är gift med Evelyn, men har ett låst fack i sin väska med kärleksbreven från Asja, en stark kärlek som han träffade i Sovjetunionen back in the days. En kärlek han inte kan glömma.
På ett sätt läser jag Arendal som en komprimerad version av Homeros Odyssén. När Syverts bil rasar ihop i Arendal på väg hem tar han in på ett hotell, där han blir fången i sina egna tankar och minnen. Han är rastlös, dricker öl och vodka, röker cigarett efter cigarett, kan inte sova. Mitt i den svarta, iskalla natten ger han sig ut med lånebilen och kör ut på den sjungande isen på havet, som om själva livet behöver utmanas av faran. Syvert är på en resa hem, där det tillfälliga stoppet i Arendal får honom att konfronteras med människor som försöker nå de döda, med gamla vänner och framför allt med sina egna minnen. Han motstår alla frestelser, utom ciggen och spriten, men balanserar på en tunn lina.
När han väl kommer hem till Evelyn, och sönerna Syvert (jo, han har samma namn som sin far) och Joar, finns inga friare att döda som hos Odysseus. Men väl starka känslor som måste hanteras. Syvert försöker döva sina inre slitningar med mer alkohol, flaskor undangömda här och där, tills någonting går alldeles sönder.
Mästerligt
Karl Ove Knausgård är mästerlig i konsten att tråckla ihop de till synes banalt vardagliga tingen och replikerna med ett större metafysiskt innehåll. Ibland har jag i hans tidigare verk fått kämpa mig igenom rätt besvärliga filosofiska essäer, men i romanen Arendal är tonen enklare och berättelsen nog i sig själv. Även om det finns gott om metafysik där också, till exempel i de fascinerande tankarna om tid.
Arendal är den femte delen i sviten om Morgonstjärnan. Av någon anledning är den sjätte delen, Jag var länge död, ännu inte översatt till svenska (varför så sena, Bonniers som nu tagit över hans författarskap?) men i den delen har Syverts son Joar växt upp och bär fram en ny historia, Knausgård leker för övrigt friskt med kronologin: sonen Syvert mötte vi redan i Vargarna från evighetens skog, men då som vuxen.
Det är egentligen ett märkligt projekt som Knausgård ägnar sig åt, efter det minst lika märkliga projektet Min kamp i sex delar. Att lyckas fånga så många hängivna läsare år efter år, utan att vara insmickrande eller spekulativ, är en fantastisk gärning. Knausgård bygger sin egen läsekrets.
När sista ciggen är tänd på näst sista sidan i Arendal öppnar sig en möjlig fortsättning. Antingen är det vi som läser som får tänka oss den själva - många pusselbitar har vi fått genom åren - eller också kommer den i del sju, som lär bli den sista i just den här serien. Sedan ska Knausgård växla spår, har han sagt till Verdens gang.
Knausgård verkar outtröttlig, så man kan ju alltid hoppas på något helt nytt och, kanske men inte troligt, nikotinfritt.
Jag tycker också att en stor del av upplevelsen ligger i hur Knausgård låter platserna bli en del av berättelsen, nästan som egna karaktärer. Det gör att man blir nyfiken på miljöernas historia och deras koppling till litteraturen. Just därför uppskattar jag initiativ som https://kulturellaspar.se/, där man kan upptäcka litteraturspår i Uppsala och se hur författare och verkliga platser hör ihop. Det ger läsningen ytterligare ett lager och gör att både staden och böckerna känns ännu mer levande. Efter en riktigt bra bok får man ofta lust att själv besöka platser som inspirerat berättelserna. Då blir litteraturen inte bara något man läser, utan också något man kan uppleva på riktigt.