Allmose-valet

Valet i september 2026 borde döpas till "Allmose-valet".

Om inget oförutsett händer verkar det som att årets valrörelse landar i bilden av en politiker som står vid folkhemmets baklucka och delar ut sedlar, rabattkuponger och tillfälliga lättnader till förbipasserande väljare.

Det är inte utan att man saknar den gamla hederliga politiska ideologiska konflikten. Den som handlade om samhällsbygge, utbildning, klimathot, omsorg, kulturpolitik och demokratins motståndskraft. Eller det som idag borde vara en avgörande valfråga: hur den rasande AI-utvecklingen ska kunna ställas under medborgarnas kontroll och skydda samhället från omfattande system- och värderingsförändringar. Men nu tycks allt reducerat till en enda fråga: hur många kronor mer får jag i plånboken på måndagen efter valet? Som vanlig väljare kan jag känna mig snudd på förnedrad av bristen på ideologisk debatt om långsiktiga frågor.

Regeringen och Tidöpartierna har de senaste veckorna strösslat med ekonomiska erbjudanden på ett sätt som annars brukar få borgerliga politiker att se strängt bekymrade ut. Sänkt matmoms hit. Sänkt elskatt dit. Sänkta drivmedelsavgifter. Billigare kollektivtrafik. Nya skatteförmåner. Tjoho. Statsminister Ulf Kristersson sitter i gul varselväst i förarsätet på en buss, som han förmodligen inte har behörighet att köra, och påstår att "vanliga familjer” får fem tusenlappar mer varje månad.

Allt levereras i en tonart som låter mindre som regeringspolitik och mer som ett reklamblad från ICA Maxi: "Denna vecka, halva priset på framtidstron!"

Det är förstås inte märkligt att hushållens ekonomi blir en av flera valfrågor. En hel del människor har haft några hårda år med dyrare mat, högre räntor och en allmän känsla av att vardagen blivit mindre enkel. Men långtifrån alla. Sverige är generellt ett välmående land och enligt Konjunkturinstitutet har svenska hushåll aldrig tidigare haft så gott ställt.

Det märkliga är att samma högerpolitiker som i åratal varnat för bidragssamhället, nu tycks ha upptäckt allmosans ljuva musik — så länge den riktas till rätt mottagare och kallas något annat.

När stöd går till arbetslösa, sjuka, invandrare eller människor längst ner i samhällshierarkin talas det gärna om drivkrafter, arbetslinje och krav. Då måste varje krona motiveras med motprestation, moralisk uppryckning och individuell skötsamhet (vandel!).

Strategisk närsynthet

Men när samma regering nu under de sista veckorna innan valet öppnar kassaluckan mot hela väljarkollektivet heter det inte bidrag. Då heter det “mer kvar i plånboken”. Då är det inte passiviserande längre, då är det en sorts nödhjälp till ett drabbat folk.

Ett rent Allmose-val, alltså.

En allmosa är inte en reform. Den kan lindra, men den bygger inte. Den svarar sällan på frågan hur samhället ska se ut om tio eller tjugo år. En tillfällig momssänkning kan göra matkassen billigare några månader. Ett subventionerat månadskort kan hjälpa ett antal pendlare under hösten. Och en skattesänkning kan ge några hundralappar eller tusenlappar mer i månaden. Men inget av detta säger något om vad Sverige ska vara när nästa kris kommer, när klimatförändringarna fördjupas, när skolan fortsätter slitas isär och läskunnigheten försvinner eller när artificiell intelligens börjar omforma arbetsliv, kunskap, kultur, offentlighet och mänskliga relationer.

Det är som om politiken drabbats av strategisk närsynthet. Den ser kvittot i mataffären, men inte den skadliga koncentrationen av matproducenter och bristen på konkurrens och alternativ. Den ser elräkningen, men inte resursslöseriet. Den ser barnfamiljens utgifter, men inte hur barn och unga mår och utvecklas i dagens sociala medier-dränkta vardagsliv.

I alla fall gör den allmosan till huvudfråga och det långsiktiga samhällsbygget till bisak.

"Den vanliga familjen"

Särskilt tydligt blir det i talet om den “vanliga familjen”. Statsministern och Moderaterna återkommer gärna till bilden av en vanlig barnfamilj som fått 5 000 kronor mer i månaden. Men som alla politiska typfamiljer är också denna familj noggrant utvald i politiskt reklamsyfte. Två vuxna, två hyggliga inkomster, ett ordinärt och bra boende, kanske två barn, rätts sorts reformer som mildrar livet och möjliggör fjällresor och solsemestrar. Men byter man ut moderaternas propagandafamilj så förändras bilden snabbt. En ensamstående tvåbarnsmamma som jobbar som vårdbiträde får inte alls 5 000 kronor mer i månaden av moderaterna. Under mandatperioden kanske hon till slut har fått en tusenlapp (beroende på lön, skatt, avgifter och prishöjningar). Men hon är också en "vanlig" familj. Kanske till och med vanligare och den som politiken borde ägna omsorg: pressad, hårt arbetande, viktig för samhället, men utan två heltidslöner att multiplicera reformerna med.

I andra änden kan två mycket högavlönade personer, med inkomster långt över 150 000 kronor i månaden var, få betydligt mer än den där "vanliga" familjen. Skatteförändringar - som i den moderata retoriken beskrivs som hjälp till vardagens hjältar - kan i kronor räknat ge enormt mycket större effekter för hushåll som redan står mycket starkt. Det är inget mysterium - skattesänkningar i kronor har en tendens att bli särskilt glittrande där inkomsterna redan är stora.

Livsavgörande frågor

Därför bör vi vara vaksamma när politiken börjar tala som om just deras regeringsalternativ har en sparbössa som de plötsligt vill tömma i våra knän (just nu dessutom med lånade pengar). Frågan är ju inte bara vem som får vad, och hur mycket, utan om vilka långsiktiga och viktiga frågor som försvinner ur våra politiska samtal när allt plötsligt handlar om allmosor till enskilda.

Ett exempel på en stor och livsavgörande framtidsfråga som definitivt har trollats bort i årets valrörelse är frågan om AI.

Behöver Sveriges riksdag stifta nya lagar som reglerar hur AI kan tillåtas påverka vårt samhälle? Det handlar bland annat om framtidens arbete, upphovsrätt, integritet, utbildning och värderingar och ägande. Det är förstås komplicerade frågor - men just därför måste dagens politiker börja en skarp diskussion och låta oss medborgare få insyn och makt.

Det är någonting annat och betydligt större än tillfälliga allmosor till kollektivresenärer.

Ett samhälle kan inte bara styras genom tillfälliga rabatter. Det måste också byggas med uthålliga och långsiktiga prioriteringar, utifrån bestämda idéer. Skolan behöver inte tillfälliga kampanjkuponger. Klimatet behöver inte ett pressmeddelande om två kronor billigare bensin. AI-utvecklingen väntar inte på att partistrategerna ska bli färdiga med nästa plånboksutspel.

Det anständiga vore väl att säga som det är: ja, hushållen behöver ibland stöd när priserna rusar, men måste kanske också anpassa sina liv till den verklighet som marknaden och världsekonomin innebär. Årets val får inte reduceras till en sorts bonnauktion, där partierna bjuder över varandra i tillfälliga veckopengar till alla. För då blir medborgaren inte längre en medborgare. Då blir hon kund. Väljaren blir mottagare av kampanjerbjudanden. Demokratisk debatt reduceras till direktreklam.

Och nånstans där - mellan den tillfälliga matmomsen och det halverade månadskortet - försvinner frågan som varje val egentligen borde handla om: vad vill ni göra med vårt land - när allmosorna inte längre räcker? Eller vad tycker du? Kommentera gärna! Och dela gärna inlägget vidare på dina sociala medier.

Text: Kjell Åke Hansson 2026-06-02 Bild: AI

Läs också:

Debatten vi älskar att hata >>>

Använd AI som ditt vapen >>>