Vem försvarar SVT-nöjet?

I går skrev jag om nedskärningarna på SVT och bristen på reaktioner (läs här!). Idag skriver jag om den tjatiga fråga som, med den drucknes envishet, ständigt kommer från public service-kritikerna:

"Varför ska SVT slösa en massa pengar på underhållning som lika gärna kan göras av de kommersiella tv-kanalerna?"

Det är alltså ett av de vanligaste argumenten mot public service - ett argument som exempelvis kristdemokraternas Ebba Busch och hennes vapendragare ideligen fäktas med.

Och så här en knapp vecka efter en fläskig och upphaussad Eurovision-final, inklusive en rejäl svensk praktvurpa, kan SVT:s fiender dessutom dra ESC-kortet: "Sån meningslös skit ska inte public service ägna sig åt!"

Så vad är svaret? Varför ska SVT prompt göra underhållning?

Jag ska försöka ge ett svar (varning för lång läsning!). Men först måste jag ställa en motfråga:

Vad är egentligen problemet?

Det kan i alla fall inte vara kostnaden. Det vi alla skattebetalare maximalt betalar för hela public service-verksamheten är 3,24 kronor per dag. Läs det igen: 3 kronor och 24 öre per dag.

Drygt 3 spänn om dagen alltså - förutsatt att vi har en deklarerad inkomst på minst cirka 10 000 kronor i månaden, annars sjunker avgiften. För den trekronan får vi alla tillgång till allt det innehåll som Sveriges Radio, Sveriges Television och Utbildningsradion levererar till oss i sina kanaler och på nätet, dygnet runt, hela året. Ett innehåll som inte kan beskrivas på annat sätt än att det är en avgörande del av vår kulturella infrastruktur. Den som vi behöver garantera oss själva, för att vi ska få tillgång till oändligt många perspektiv på vårt samhälle, vår tillvaro och vår kultur, vid sidan av det som de affärsdrivna - och även de otroligt viktiga! - mediebolagen gör.

Är det verkligen ett samhällsproblem att just det kostar varje skattebetalare maximalt 1184 kronor om året?

Och är det ett verkligen en politiskt angelägen fråga att en del av pengarna går till att producera underhållning och någorlunda lättsmält television?

Det oansvariga tyckandet

Vi får kanske vara glada att våra ledande politiker inte är lika slappa i tanken, när det exempelvis gäller försvaret eller sjukvården, som när det gäller public service.

Det lösa tyckandet kring public service är oansvarigt och oftast bara en förlängning av en politisk kampanj för att kunna tygla Sveriges största oberoende mediebolag.

Som vanligt är fakta och kunskap inte grund för politiken, medan känslor och gissningar är det. Jimmie Åkesson - och flera av hans TIdö-kollegor - "tror" att man skulle spara pengar genom att slå ihop de tre public service-bolagen. I botten har Åkesson ingen företagsekonomisk analys, ingen värdering av de olika uppdragen eller prognoser om utfall inför framtiden. Han har bara en vilja att bestämma någonting som verkar beslutsamt, bra och enkelt. Oavsett om det sedan blir det eller inte.

Lite i smyg är det dock kanske Kristdemokraterna som är de ettrigaste krypskyttarna mot public service. Ebba Buschs ständiga tal om ett "smalare" SVT och SR handlar enbart om att skära ner anslag och resurser, vilket jag påpekade i mitt inlägg i går.

"Krims-krams"

Ebba Buschs dåvarande partisekreterare, Peter Kullgren (numera belönad med posten som landsbygdsminister, eftersom väljarna i förra valet sparkade ut honom ur riksdagen) talade föraktfullt om ”krims-kramset” som måste bort från SVT (i en debattartikel i DN 2019).

Men Kullgren har ingen som helst dokumenterad kompetens för att bedöma journalistik eller analysera programutbud. Han har faktiskt inte någon högskoleutbildning överhuvudtaget och är på sin höjd en ordinär tittare. Hans främsta merit är att vara partilojal frontsoldat i kulturkriget.

Att den parlamentariska diskussionen om kultur- och bildningsinstitutionen public service överhuvudtaget är i händerna på den sortens lösa tyckare är ett underbetyg för den svenska mediedebatten just nu.

Men nöjet då?

Om vi ändå bortser från alla Kullgrenare, Buschare och Åkessonare - varför ska SVT fortsätta lägga en massa pengar på dyra nöjesproduktioner?

Public service-företagen har idag ett brett uppdrag, som bland annat inkluderar kultur, underhållning och nöje, samhällsprogram och nyheter. Det uppdraget är givet av Sveriges riksdag.

Ytterst handlar det om att ge samtliga medborgare tillgång till upplevelser och information som skapas utan andra motiv och avsikter än att just fylla medborgarnas behov av upplevelser och information på bästa möjliga sätt.

Det innebär inte att public service kan ge alla allt. Eller att alla program alltid är lyckosamma. Men det uppdrag SVT har – inte minst på de av Kullgren så avskydda krims-krams-redaktionerna – är att utveckla programformat, skapa innehåll och ständigt tänka på den stora publikens behov – utan biavsikter!

Inom public service gör man inget för att lura publiken på pengar. Man undviker - påstår jag - att vädja till publikens lägsta instinkter (fejkat skvaller, medveten populism, porr och våld t ex) och man tillåter programformer som kräver av publiken att den är uppmärksam, att den tål och vill ha både långa dokumentärer och tre timmars partiledardebatt. Eller för den delen en dramaserie eller en Eurovision-final.

Balansgång

Att skapa god underhållning inom public service är en balansgång mellan att å ena sidan ge publiken vad den är van vid – och är beredd att titta på – och å andra sidan samtidigt utveckla, överraska, utmana och komma med innovationer som ständigt omdefinierar begreppet underhållning och nöje.

I den kommersiella tv-fabriken, däremot, funderar man enbart på den första delen. Där sänder man det man vet att publiken är beredd att titta på. Där strävar man ytterst efter att få största möjliga publik i reklamköparnas målgrupp att titta.

Det är förstås helt okej, ty så fungerar vinstdrivande företag. Uppgiften är tydlig från företagsledningen: se till att antalet tittare ger oss intäkter och avkastning! Det affärsdrivna TV4 har sedan länge valt att ligga nära det tilltal och de programformer som länge gett en stor publik i public service, vilket gör att även den kanalen har trovärdighet och seriositet vad gäller nyheter och underhållning.

Men i public service råder det helt motsatta direktivet: se till att våra intäkter ger publiken ett varierat utbud!

Ett av de bästa exemplen på det är det välkända programformatet På Spåret. Det är ett unikum inom tv-världen. Det är en idé från SVT i Göteborg som har överlevt i trettionio år! Specialdesignat för att nå en svensk publik, som i alla fall någorlunda trasslat sig igenom vårt skolsystem och snappat upp ett och annat om omvärlden.

I exempelvis USA hade formatet knappast fungerat - därför föddes det inte heller där.

Public service testar

Att public service var en viktig arena för nöjes-Sverige innan de kommersiella tv-bolagen fanns är självklart. Men jag hävdar att public service fortfarande – och kanske allt mer – är viktiga arenor för vår tids nyskapande kreatörer.

Det är nämligen inom public service som möjligheterna att prova nya format finns.

Det var till exempel bara SVT som kunde och vågade producera Killinggängets mest centrala och legendariska produktioner: I manegen med Glenn Killing kom 1992 följt av bland annat NileCity 105,6 och den fantastiska filmen Fyra nyanser av brunt. Det handlade ju inte om uppenbara breda familjeunderhållningsformat i gammal mening, utan om coola, moderna, ironiska, referenstäta och ibland ganska smala program. Det är också inom public service som nya artister kan få pröva stora arenor – exempelvis i Melodifestivalen, men också i program som På Spåret och Doobidoo. För att inte tala om radions P4, P3 och P2. Nya programformat är nästan alltid osäkra. Man vet inte om publiken förstår idén, om tilltalet fungerar eller om en ny sorts humor fungerar genom en hel serie. En kommersiell kanal måste alltid först fråga sig om det nya formatet kommer att bära sig ekonomiskt. SVT kan i stället koncentrera sig på det redaktionella: är formatet är tillräckligt originellt, kvalitativt bra och relevant för den svenska publiken? För kommersiell tv handlar risken om annonsintäkter, om abonnenter, kanske aktiekurs och lönsamhet. För SVT handlar risken däremot egentligen "bara" om publikens förtroende på ett kreativt och redaktionellt plan.

Experimentverkstad

Public service behövs inte bara för nyheter, minoritetsspråk och "smala" kulturprogram - som Krims-krams-Kullgren, Åkesson och Busch har fått för sig - utan också för underhållningens och berättandets konstnärliga och kreativa utveckling.

I ett litet språkområde som Sverige är det kommersiellt enormt riskabelt att sjösätta smala, egensinniga eller starkt lokalt kodade program på den nyckfulla marknaden. Ett starkt och välfinansierat SVT kan däremot bära den risken.

SVT kan, ska och gör detta: prova ett nytt tonfall, en ny sorts humor, nya berättarsätt och ny teknik eller en nytt sätt att få en relation till publiken. Lyckas det, så kommer de kommersiella stationerna att kreativt ta efter och göra business av det hela. Innovationskraft saknas sannerligen inte där heller, men är hela tiden tyglad av risken för ekonomiskt fiasko. Den som seriöst diskuterar public service i framtiden bör alltså förstå att både SVT, SR och UR också är livsviktiga nationella experimentverkstäder (eller forskningsstationer, om man så vill). Public service har en annan grad av frihet än kommersiell verksamhet. Skälet är att den ska stå i allmänhetens tjänst, genom att ta fram nya program med kvalitet, språk, originalitet, relevans för vårt lilla land eller kulturellt värde - även när man inte direkt ser att programmet kan sälja annonser.

Korsbefruktning

Min övertygelse är att ett starkt public service utvecklar former och journalistik som korsbefruktar de kommersiella bolagen. Och tvärtom: de kommersiella bolagen korsbefruktar och bekräftar public service genom att innovativt tänka på publikmaximering. Det är två poler som dras till och från varandra i ett kreativt växelspel.

Vinnarna i detta är så klart publiken och medborgarna.

Spelar SVT:s nöjesproduktion någon roll, jämfört med de kommersiella kanalernas? Ja, jag tror definitivt det. Det finns ett "svenskt" tilltal, som nästan bara fungerar i egenproducerade format. En slags mental värdegemenskap, om man så vill. Allsång på Skansen är ett exempel. Doobidoo - som jag själv varit med att formatutveckla och som sänts sedan 2005 - är ett annat exempel på underhållning, som är egenproducerad och inte följer internationella strömlinjer. Och som just behåller sin svenska publik, men är ganska svårsålt till utlandet.

Det som förvånar mig mest är att, de högerpartier som skränar högst om svenska värderingar och svensk kultur, samtidigt är de som mest ivrigt vill rasera de ojämförligt största och mest dynamiska svenska kulturinstitutionerna: Sveriges Radio och Sveriges Television.

"Man låtsas laga något som inte är trasigt" sa en framträdande liberal till mig när den hör frågan senast dök upp i debatten. Det var en klok synpunkt.

SVT.s eget ansvar

SVT:s centrala roll i medie-Sverige innebär ett särskilt ansvar som privata medier inte har. Det ansvaret löper från ledningen rakt ner på redaktionsgolven. Det finns ett par tendenser inom programinnehållet som man bör fundera över.

Har SVT blivit alldeles för följsamt mot de högljudda kritikerna? Frågan kan ställas, eftersom SVT mer och mer jobbar med snabba, billigt producerade program (exempelvis Sverige Live, Updejt och Kriminalarkivet), som anpassar sig till online-tittare snarare än till de tv-konsumenter som vill ha fördjupning och sammanhang.

Självklart måste SVT anpassa sig till hur publiken beter sig - nästan all tittning på tablå-program sjunker, medan online ökar på samma fronter. Men egentligen säger det ingenting om publikens efterfrågan på innehåll, utan mest om hur publiken väljer att ta till sig innehåll.

I stort sett alla ser numera film, dokumentärer, sport och underhållning i mobilen eller på andra skärmar. Kanske sitter man på tåget, på en flygplats, vid lunchbordet eller hemma när barnen har somnat. Det betyder inte att SVT plötsligt har carte blanche för att TikTok-anpassa innehåll eller form. Det betyder heller inte att SVT:s ansvar för stringens, dramaturgiskt kunnande, språkvård och seriositet minskar - snarare tvärtom, även (och i synnerhet) vad gäller underhållning och livsstil.

Tyvärr kan jag se tendenser till motsatsen. Kanske att public service-tanken ibland är lika grund hos medarbetarna som hos de politiker jag har talat om här. Det förstnämnda går ju att ändra på, det andra kan vi argumentera mot och i bästa fall rösta bort.

Vad vore vi annars?

Jag såg häromdagen att socialdemokraterna - knappt fyra månader innan riksdagsvalet i september - har kallat till presskonferens och pekat ut fem centrala frågor vid en eventuell kommande regeringsbildning. Att värna public service är en av dem.

Det är glädjande, eftersom jag befarade att frågorna om finansiering och framtida uppdrag för public service helt skulle försvinna från agendan innan valet.

För ungefär femtio år sedan var public service den enda etermedia-kanal som fanns. Idag vimlar det av poddar, Jönssonar och Lamotter som propagerar på nätet, gamla närradiostationer och nya youtubers. Mångfalden är enorm.

Det är bra. Men inte bara av godo. Vår tid har plötsligt också blivit vidöppen för oansvariga provokatörer och bondfångare.

Public service - som jag själv har lång journalistisk erfarenhet från - jobbar på ett annat sätt. Traditionellt, professionellt, med både yrkesetik och krav på kunnande, med omfattande redaktionella diskussioner och beslutsprocesser innan publicering - även när det gäller nöje! - och utan den uttalade politiska agenda som en Henrik Jönsson eller en partikanal som RIks har.

De oppositionella fria höger- och vänsterrösterna måste få finnas. Självklart.

Men att vårt land också unnar sig en stor, betydande organisation som utifrån andra utgångspunkter producerar såväl samhällsprogram av olika slag som underhållning för vitt skilda grupper - det är värt att försvara.

Och, utan ett starkt och brett public service - vilka vore vi egentligen annars? Fundera på det en stund, innan du spolar ut barnet med barnvattnet. Och innan du går och röstar i höst. Läs också: "Gör SVT aldrig fel?" här! >>>

Läs också "Varför så tyst om public service?" här! >>>