top of page

Kantrar kulturdebatten?


Ett av problemen med kulturdebatten i Sverige idag är att den oftast förs i två slutna

korridorer som inte har förbindelse med varandra.

När Folkteaterns vänförening i Göteborg en måndagskväll den 30 oktober (se bild) anordnar ett samtal, kring den något oklara rubriken ”Hur får kulturen plats i samhället?”, så låter det ungefär som i kyrkan: alla är starkt troende och instämmer under två timmar i vad alla andra säger.

Men för att kulturdebatten ska föras framåt måste den också på allvar möta de argument som provtrycker hela idén med offentligt finansierad konst och kultur. Det har tagit hundratals år att bygga upp den kultur och scenkonst som vi idag kan uppleva på landets olika kulturinstitutioner. Att rasera samma sak kan gå på några månader.

En som anstränger sig för att ifrågasätta institutionerna och deras finansiering är som bekant kommunalrådet i Norrköping, moderaten Sophia Jarl. De frågort hon ställer verkar få inom kultursektorn ha något svar på, eller ens vilja besvara - trots att det är betydligt fler än Jarl som ställer dem.

Spridningseffekten av Sophia Jarls kulturfientliga attityd är stark. Att Sverigedemokraterna i Borås nu vill avveckla stadens teater - och dessutom i sin regionala budget för 2024 dra undan hela anslaget till Folkteatern i Göteborg - är ett bevis för det.

Det farliga är att låta argumenten hänga i luften. Även kulturlivet måste kunna besvara frågorna om finansiering på ett sätt som människor förstår.

"Vad ska jag med ett museum till?"


När jag för drygt femton år sedan blev VD för ett kommunalt museum (Astrid Lindgren Näs) i Småland fick jag en fråga från en socialdemokratisk metallarbetare i kommunstyrelsen: "Jag har inte besökt något museum i hela mitt liv. Vad ska jag med ett museum till?" Vi som jobbar inom kultursektorn anser förstås att frågan är banal och att svaret är givet. I sömnen kan vi rabbla upp hundra argument och dessutom triumferande peka på att över sjutton miljoner museibesök gjordes i Sverige förra året. Men svaret på frågan är ändå inte självklart för alla medborgare och skattebetalare.


Ända sedan jag fick frågan har jag sökt ett argument som är begripligt för politiker utan kulturvana. Politiker som dessutom ofta är pressade av en skral kommunla ekonomi och som har gått till bal på att inte höja skatten. Bakom dessa politiker finns ett stort antal väljare, och om samma väljare inte förstår nyttan av kulturpolitik så kan vi andra orera hur mycket vi vill om människans inre utveckling, kulturarv och konstnärlig frihet.

Människor som denne metallarbetare – eller som Sophia Jarl i Norrköping – kommer annars ändå alltid att prioritera annat framför museer, teatrar och symfoniorkestrar, av det enkla skälet att de inte fullt ut förstår nyttan med en orkester eller ett museum. Eller, i värsta fall, ser kulturskapande som ett hot mot den egna ideologin.

Tillväxt och attraktionskraft

Ett begripligt svar är faktiskt just det som Sophia Jarl är ute efter. Nämligen kulturens betydelse för tillväxt, attraktionskraft och besöksnäring.

De flesta kulturinstitutioner har redan anammat idén om att de är en del av det som skapar tillväxt och det som är attraktivt för en stad eller en plats. I Göteborg samlar det kommunala destinationsbolaget Göteborg & Co både Liseberg och Stadsteatern under sitt paraply, i akt och mening att göra Göteborg attraktivare. Det är inte orimligt. Dessvärre har det än så länge lett till fler lösnäsor på Stadsteatern än till mer poetisk dramatik på Liseberg. Men än sen då. Sådant kan förändras.

Frågan om kulturens bidrag till tillväxt och besöksnäring borde vi alltså kunna parkera för gott. Den är redan ett faktum.

Men en attraktiv ort måste inte bara ha publikdragande evenemang, utan också en kreativ massa av utövande konstnärer – och arenor där folk kan växa till konstnärer. Den idag färdiga ”produkten” Håkan Hellström hade aldrig hade kunnat skapas i ett sammanhang som inte också innehöll en progressiv skola, ett officiellt och inofficiellt musikliv – och kombinationen av stabila institutioner och fria grupper.

Att Håkan och Laleh, också från Göteborg, plus en mängd andra artister genom åren har sökt samarbete med de två professionella symfoniska orkestrar som finns i Göteborg talar sitt tydliga språk: starka institutioner behövs för att stimulera all sorts kultur.

Med detta sagt så kvarstår ändå Norrköpings moderata kommunalråds (Sophia Jarl) frågor, till exempel uttryckt på hennes privat facebooksida: ”Är det viktigare med en påkostad konsert än med relevant utbildning och vård? Jag kan inte låta bli att bli lite provocerad!” heter det till exempel i hennes facebookinlägg från 18 augusti 2023.

Nej, så klart, när blindtarmsbihanget spricker så söker man inte bot hos Stravinsky, skulle man kunna svara. Men hennes fråga indikerar något annat: i valet mellan kultur och andra behov, så väljer Sophia Jarl alltid bort kulturen. Det finns två synbara motiv till det.


Ekonomi eller makt?


Det första handlar om ekonomi och prioriteringar, precis som hon (och Sverigedemokraterna i Borås) säger. Kulturen måste spara pengar för att vi ska klara vård, skola, omsorg.

Men Jarls angrepp på symfoniorkestern i Norrköping är ingen avgörande budgetfråga: orkestern kostar betydligt mindre än 1 procent av kommunens hela kostnadsbudget för nästa år. En rimligt ökad egenfinansiering kommer inte på långa vägar att lösa problemen med att hitta behöriga lärare, förskolepersonal eller sjuksköterskor. Sak samma i Borås: den nedskärning av Stadsteatern som SD föreslår utgör mindre än en halv procent av kommunens totala kostnadsbudget, samtidigt som det bara förstärker skolområdet med drygt en procent. Pengar kan med andra ord inte vara det egentliga motivet, vare sig för Jarl eller för SD i Borås. Och att förstöra en fungerande verksamhet, till gagn för medborgarna, i syfte att marginellt plussa på ett annat kostnadsområdes budget är knappast i väljarnas intresse.

Det andra motivet är i stället en halvt dold agenda, som går ut på att offentligt odla ett påtagligt förakt för de stora kulturinstitutionerna. Ett förakt som alltför ofta kombineras med en ovilja att förstå vad institutionerna gör, vilket uppdrag de har, vad de kan, hur mycket de egentligen kostar och vilka som besöker dem. Och vilket värde de faktiskt skapar.

När Sophia Jarl i somras talade om ”kulturelit” och ”bortskämda priviligierade” så fick hon omedelbart eldunderstöd av Svenska Dagbladets ledarskribent Mattias Svensson (24/8), som öste på med ”kulturkotteriet” och ”medelklasslobbyn”. Enligt Svensson är kulturkotteriet så ”ideologiskt konformt” (med vilket väl antagligen avses vänstervridet) att de inte ens kan ”betala några kronor mer för sina kulturupplevelser” utan att ”skrika i högan sky”. Svensson har – inte minst under sin tid på tankesmedjan Timbro – länge kämpat för att riva ner allt vad bidragsfinansierad kultur heter.

Det handlar alltså helt enkelt om makt över kulturen. För kulturinstitutionerna är verkligen besvärliga för politikerna. Men det beror nödvändigtvis inte på att de kostar för mycket. Snarare handlar det om att de, genom sin självständighet och sitt obstinata sätt att hävda sin konstnärliga profession och sitt kvalificerade uppdrag över tid, inte låter sig styras av tillfälliga politikers smak och tyckanden vad gäller innehåll och form. Därför är det så viktigt att kulturutövare och dess publik nu vågar och vill möta meningsmotståndarna i direkt debatt och diskussion. Om pengar, självfinansiering, lokalkostnader – men också (och kanske framför allt) om kulturens frihet i ett allt mer polariserat och politiserat samhälle.

Förstörelsens parti?


I förordet till sitt regionala budgetförslag för Västra Götaland citerar Sverigedemokraterna en mening ur 1953 års kommunallag: ”Den levande generationen bör ej förstöra vad de tidigare generationerna hopbragt till de efterlevandes gagn.”

Mot den bakgrunden är det obegripligt att SD så lättvindigt nu vill förstöra två viktiga teatrar. Den ena med anor från 1870-talet (Borås), och den andra, som bildades två år innan citatet kom till (Folkteatern).

Sverigedemokraterna är alltså, om inte annat, genuint historielösa. Och framstår allt mer som det parti som vill förstöra förutsättningarna för ett dynamiskt konst- och kulturliv i Sverige, i sorgligt sällskap, tydligen, med en eller annan moderat.

Comments


Utvalda inlägg
Senaste inlägg
Arkiv
Sök efter taggar
Följ oss
  • Facebook Basic Square
  • Twitter Basic Square
  • Google+ Basic Square
bottom of page