Debatten vi älskar att hata

"Partiledarna uppträder som inlästa robotar, rabblar siffror och i förväg inövad retorik. Den intellektuella nivån är låg, väldigt låg!" Så skriver Dagens Nyheters tv-krönikör Johan Croneman i sin analys av partiledardebatten i SVT:s Agenda i söndags och konstaterar också att "dagens politiska debatt handlar om allt utom en sak: ideologi."

Och det kan man ju tycka. Men i så fall behövs det ett helt annat tv-format.

Älskar att hata

Partiledardebatterna i SVT är något som vi älskar att hata. Åtskilliga i flödet på nätet har de senaste dagarna behov av att basunera att de minsann började titta på debatten, men stängde av för att de "orkade inte" se mer när "dom bara tjafsar" och liknande argument. Jag vet inte vilka förväntningar man i så fall hade när man slog på tv:n.

För där står ju åtta partiledare uppradade (varav minst hälften hänger på gärdesgården till att ens bli invalda i en kommande riksdag). Att SVT där och då skulle konstruera en debatt som handlar om "ideologi", som Croneman vill, riskerar att landa i ett flummeri utan like. I den här debattformen gör Agenda rätt som journalistsikt väljer ut ett antal viktiga aktuella och viktiga frågor som faktiskt ska beslutas i närtid i riksdagen. Däremot finns det förstås inget som hindrar enskilda partiledare att när som helst ta ordet och hålla ett litet grundideologiskt anförande. Men där är kanske den bistra sanningen att ytterst få av dagens partiledare skulle klara det, i alla fall inte på det retoriskt briljanta sätt som Olof Palme gjorde i den avslutande partiledardebatten i SVT 1982. Se själv!

Få byter parti

Det är faktiskt inte så svårt att åtminstone försöka förstå vad som sägs (ibland bakom det som verkar sägas) eller att bilda sig en uppfattning om vilken slags politiker de olika partiledarna är. Eller - vilket väl gäller de flesta tittare - få bekräftat att den partiledare man sympatiserade med innan debatten också är den man gillar efteråt. Det är gissningsvis ytterst få människor som byter parti efter två timmars Agenda-debatt.

Nättidskriften Kvartal är en av de som försöker spela ner betydelsen av SVT:s partiledardebatter. "Så intressant var inte partiledardebatten" skriver Ola Wong, kulturredaktör. Själv valde han att inte titta, så att ändå ha en åsikt om debatten är modigt. Chefredaktören Jörgen Huitfeldt anser att debatten var "rätt bra", men tycker att den borde ske "ena gången ... hos en stor tidning, en annan gång hos SVT och en tredje gång hos oss."

En sådan förhoppning är väl en del i Kvartals kampanj mot public service och bortser helt från att SVT är ett mediebolag som när i stort sett alla i Sverige, medan Kvartal har runt 30 000 digitala abonnenter. Ingenting hindrar någon tidning, podd eller nätforum att göra den journalistik man behagar inför ett val, men nog är det väl ändå att föredra att de stora debatterna (och journalistiskt kvalificerade utfrågningarna) äger rum i public service-kanalerna och inte hos exempelvis Henrik Jönssons låtsasjournalistiska websändningar eller i Kvartals poddar.

Partiledardebatten i söndags - som så många förfasade sig över - sågs ändå av 468 000 tittare (första timmen) och 650 000 tittare (andra timmen), siffror som Ola Wong kollat med SVT. Som politisk information är det kanske ändå inte så illa?

Nya fräscha kaniner

I sökandet efter nya publikgrupper har åtminstone både SVT, SR och DN försökt plocka upp nya fräscha kaniner ur politkerhatten, förmodligen efter att i olika möten konstaterat att "ungdomar tycker att politik är astråkigt". Att den begåvade komikern och programledaren Edvin Törnblom städslats av DN för att göra partiledarintervjuer och videos är väl en sak. Det hade varit en del i tidningens bevakning inför valet, men kanske ändå inte fått särskilt många ungdomar att teckna helårsprenumerationer på DN. Att flera partiledare nu backar ur, med någon sorts konstig hänvisning till att Törnblom tidigare röstat till vänster, känns däremot unket och som ett inte särskilt statsmannamässigt förhållande till fria medier. Vad som hade blivit av Sveriges Radios "Fördrink med partiledarna" vet man inte, eftersom programmet ställts in av det något bisarra skälet att partiledarna för en gångs skull måste vara på plats under voteringarna i riksdagen. Annars var det väl värt att prova ett mer uppsluppet format, med inriktning på "framtiden för unga" och ett mer ideologiskt snack (lyssna, Croneman!) mellan unga förstagångsväljare och partiledarna.

Fjantigt och infantilt

Jag förstår att det kommer att komma tuffa och sakliga utfrågningar i SVT närmare valet liksom en slutdebatt.

Tur det, för den rullande serien Fördomsshowen borde aldrig ha lämnat skrivbordet. Det är den sortens tv-underhållning som handlar om sig själv, där en upphaussad programledare använder kända människor (i det här fallet partiledare) för att på deras axlar rida fram ett eget kändisskap.

Visserligen har vi fått veta att liberalernas Simona Mohamsson svajade när hon skulle räkna upp Sveriges fyra grundlagar (vilket för övrigt även statsminister Ulf Kristersson och socialdemokraten Anders Ygeman gjorde några dagar senare i andra inslag i andra kanaler).

För min del häpnade jag mer över att Mohamsson inte hade en susning om huruvida Desmond Tutu var ond eller god. Det hade kanske aldrig kommit fram utan Fördomsshowen.

Men programformatet är magert - oavsett om man betraktar det som underhållning - show, bevars! - eller personporträtt av våra ledande politiker. Det är helt enkelt fullspäckat med krystat konstruerade meningslösa påståenden om partiledaren, levererade von oben av en cool Emil Persson, som låtsasantecknar svaren. Då och då interfolierade av fejkade skådespel á la klassens roliga timme.

"Om du fick bestämma skulle den Dont worry, be happy-sjungande fisken fortfarande sitta kvar på er köksvägg!" är ett påstående till Magdalena Andersson. Eller: "Du har drabbats av blodtrycksfall på Carl Larsson-gården i Sundborn".

Den nivån, alltså. Vad lär vi oss? Inget. Har vi roligt? Nej.

Tänk om det är så här: SVT:s och andras intensiva jakt på yngre tittare och berömvärda försök att få unga människor mer intresserade av politik, är möjligen en form- och tilltalsfråga. Men inte en fråga om att infantilisera och fjanta till politik.

Jag är övertygad om att politik idag är brännande för många unga. Det är dessa unga man ska ta på allvar och hitta former för att prata om politikens innehåll och konsekvenser.

Jag tycker aldrig synd om ledande politiker som svettas inför utfrågningar som handlar om politik. Men jag tycker genuint synd om politiker som skruvar på sig när de måste konfronteras med påhittade intima påståenden om sitt sexliv (Andersson), dejtingliv eller att de ätit zebra och delfin (Busch).

Våra ledande politiker är makthavare och har stor inverkan på våra liv. Det är det som ett ansvarsfullt public service borde fokusera helhjärtat på.

Annars riskerar SVT att så småningom tappa den - även unga - publik som vill se kvalificerad och begriplig journalistik om politiska och ideologiska frågor, för att istället hamna i ett gytter av politikprogram där partiledare spelar strutfotboll, hoppar från trampoliner eller spelar paintball i slutdebattens final.

Bevare oss väl! Läs också: Gör SVT aldrig fel? >>>

.