Schabloner och lavendel

Feel good-filmer är normalt inte min tekopp.

Men det finns undantag. Den omsusade Je m´appele Agneta är en litet sådant.

Okej, jag vet. Dramaturgin är banal, här gäller formulär 1A och alla vändningar i filmen är förutsägbara, liksom grundtemat:

Vardagsförtryckt svensk medelålders kvinna blir uppsagd på sitt tråkiga jobb, dricker för mycket vin, är gift med en dötrist man i träningslycra, drömmer om Frankrike och åker plötsligt på eget bevåg till en liten pittoresk by i Provence (finns det inga andra landskap i Frankrike?), varpå en excentrisk och livsglad bög samt en passionerad fransk restaurangägare får henne att återerövra det sprudlande liv som hennes glädjelösa man och omgivning förvägrat henne hemma i Sverige.

Det är schabloner så det skvätter om det. Rakt igenom.

Och där hade det nog stannat – om det inte vore för skådespeleriet!

När den övertydliga premissen väl är satt, lyckas Eva Melander (som huvudpersonen Agneta) ändå ta sig förbi alla klyschor. Hon spelar känsligt fram det öde som är Agnetas – en människa som av omständigheterna blivit instängd i sitt eget vardagliga öde och aldrig fått blomma eller komma till sin egen rätt. Trots att schablonerna hela tiden lurar bakom hörnet lyckas Eva Melander göra sin Agneta trovärdig och sympatisk. I en scen återtar hon sin sexuella lust – hemma i Sverige har hon och hennes man separata sovrum – tillsammans med byns stilige franske barägare och det unnar man henne verkligen.

När sedan Claes Månsson kliver in i handlingen, som den olycklige – men desperat livsbejakande – homosexuelle Einar, i öppen sidenmorgonrock och med en lägenhet fylld av teaterrekvisita, så skulle buskisen ha kunnat bli fulländad. Men det blir den inte.

För Einar är, i Claes Månssons gestalt, en gammal människa som också vill ut ur sitt öde; en människa som tryckt tillbaka sin inre sorg – eller snarare dolt den i upptåg och lek – och som, precis som Agneta, behöver en annan mänsklig katalysator för att komma vidare. Claes Månsson gör en övertygande och gripande gestaltning av en egentligen hopplös roll.

Regissören Johanna Runevad har nog gjort vad som var möjligt att göra av Emma Hambergs succébok. Att de utmärkta skådespelarna Eva Melander och Claes Månsson gör mer av den här historien än vad man kan begära är skäl nog för att se filmen.  

Men jag hade önskat att Runevald vågat jobba lite mer mot klichéerna. Att i slutscenerna låta Agneta springa jublande och halvnaken i ett hav av lavendel är trots allt kanske inte det mest subtila sättet att tala om för oss att hon nu är befriad från sitt gråa svenska ok. Men det säljer antagligen. 

Det är inte utan att man längtar efter en feel bad-film om vad som hände med Agnetas valhänte, dödstriste och hjälplöse man (spelad av Björn Kjellman) när han kom hem till sin motionsrunda och lugubra tillvaro i Sverige – men utan sin hustru.

Men den uppföljaren lär vi aldrig få se.

Foto: Ulrich Lebeuf/Netflix