Kunglig paradox

I förrgår fyllde Tjabo 80.

Kungen, Monarken, Majestätet och Statschefen. Hurra och salut!

Av alla tidningar i världen så var det märkligt nog den konservativa Svenska Dagbladet som förmörkade jubileumsdagen genom att förklara det svenska kungahuset som otidsenligt:

”Kungen ska bort!” trumpetade skribenten Ali Alonzo, och även om hans namn inte låter riktigt ursprungssvenskt (det gör förresten inte Bernadotte heller), så är det säkert många som tycker som Alonzo gör. Innan de har tänkt efter.

Vissa saker är förstås odiskutabla. Exempelvis att hela idén med ett arvrike är totalt otidsenlig, på alla sätt.

Men ändå.

Det är mycket som är otidsenligt i Sverige idag. Att Wallenbergarna i generationer slussar in sina ättlingar till centrala poster i svenskt näringsliv till exempel.

Du gamla, du fria – som faktiskt inte är någon fastställd nationalsång – är otidsenlig. De flesta kyrkliga liturgier är otidsenliga, liksom akademiska högtider och doktorshattar och ordensväsendet och militärparader och annat bjäfs.

Allt det där fyller ändå fortfarande någon sorts funktion. Det är ritualer som gång på gång slår fast det tidlösa, samtidigt som det markerar status och betydelse. En fotbollslandskamp blir till exempel lite viktigare om den inramas av nationalsånger.

Saker och ting må verka fjantigt i överkant – till exempel de strikta etikettsreglerna kring kungahuset – och nog borde vi i vår moderna tid ta lite lättare på alla de där formerna som hänger kvar från det gamla auktoritära och patriarkala samhället.

Men ändå.

Jag kanske har blivit en gnutta mer mer konservativ på gamla dagar, men just här och nu anser jag att värdet av stabila institutioner har hög prioritet. Och skälet är enkelt:

Vi lever i en tid där antidemokratiska krafter – jag syftar givetvis på Sverigedemokraterna – gör allt för att spränga sönder de ”gamla” fundament som svensk demokrati och det svenska samhällsbygget vilar på. De är i grunden kulturfientliga, invandrarfientliga och demokratiskt och utrikespolitiskt opålitliga. Får de hållas så kommer Sverige inom bara några år att bli ett annat land än idag.

Det bör i första hand förstås vara en politisk fråga att mota. Men det är inte dumt att ha en ”neutral” och svårföränderlig motvikt mot exempelvis snabba inskränkningar av yttrandefriheten, demokratiskt jidder eller plötsliga förändringar i synen på invandrare.

I Sverige är monarkin – för tillfället Carl XVI Gustaf och snart nog Kronprinsessan Victoria – helt utan verklig makt, men ändå helgjuten i sitt försvar av svensk grundlag, vårt självbestämmande, våra övergripande värderingar och någon sorts stabilitet. Givetvis kan man uppfatta det som konserverande, men om det skapar en hälsosam tröghet i systemet så är det just nu av godo.

Storbrittaniens kung Charles III tal i USA härom dagen – där han i praktiken verbalt örfilade den bisarre president Trump – är ett exempel på hur en bildad monarki kan positionera sig som en slags tidlös opposition; ett brandtal mot alltför historielösa, dåraktiga och slumpartade snabba förändringar.

Själva det faktum att kung Charles är släkt med Wilhelm Erövraren, och att den brittiska tronföljden är obruten från 1066 och framåt, skapar en slags evig tyngd som spänner över sekler och generationer. Sådant skojar man inte bort och ämbetet går heller knappast att ersätta med en folkvald Donald Trump (eller för den delen en Ulf Kristersson).

Även om allt kungligt förstås bara är historisk teater och hittepå.

Visst. Jag vet.

Grejen med en kungafamilj är så klart helt crazy. Det är absurt att Sveriges högsta ämbete ärvs i rakt nedstigande led. Det är också helt absurt att kungliga barn tvångsfostras till protestantiska tronarvingar; en behandling av små barn som antagligen strider mot andan i både FN:s barnkonvention och svenska lagar på barnområdet. Men ändå.

Paradoxen kan sammanfattas i två meningar:

I princip är det helt tokigt med en arvsmonarki.  Men i praktiken skapar den faktiskt en sorts stabilitet och kontinuitet. Kanske är det viktigare just nu än på mycket länge. Och då får man acceptera att argumenten för och emot monarkin frontalkrockar. Eller vad tycker du? Kommentera gärna!