top of page

Aldrig mera våld!


En gång för länge sedan arbetade jag med en uppsättning av barnpjäsen Stor-Klas och Lill-Klas (efter HC Andersens saga).


Jag kommer att tänka på den nu, märkligt nog i samband med den obeskrivligt grymma terrorattack som Hamas förra veckan utförde i Israel. Hur det hänger ihop? Låt mig förklara.


När Riksteaterns Örebroensemble i början på 1980-talet satte upp pjäsen blev det ivriga diskussioner i vår lilla teatergrupp. Alla tänkte vi från början att Stor-Klas var tyrannen och Lill-Klas den förtryckte. Men ju mer vi gick in i pjäsen insåg vi att den förtryckte Lill-Klas undan för undan transformerades till en obehaglig förtryckare och mördare, i sin iver att befria sig från Stor-Klas tyrrani. Den senare gick i sin tur mot sin egen undergång. I pjäsen slog man brutalt ihjäl ett stort antal hästar plus två mormödrar. Det förekom också ideliga ömsesidiga mordförsök mellan Stor-Klas och Lill-Klas. Till slut kastade Lill-Klas ner Stor-Klas i en bäck, och tyrannen drunknade. Men vad hade då Lill-Klas blivit ... om inte en ny Stor-Klas?

Hur som helst var det uppenbart att den våldsamma befrielsekampen bara resulterade i nytt våld, i en evig spiral. Det var, som var och en kan förstå, en utmaning att spela pjäsen för lågstadiebarn. Lika svårt som att förhålla sig till pjäsens moralitet då, verkar det vara att idag förhålla sig till det verkliga våld som nu eskalerar i Mellanöstern. För mig finns det bara ett förhållningssätt till Hamas terrorattack för drygt en vecka sedan: ett hundraprocentigt och förbehållslöst avståndstagande – av både humanitära, politiska och strategiska skäl. Det är ett enkelt avståndstagande. Det måste kunna göras, även om den bakomliggande och historiska kontexten är komplex och innehåller likartat övervåld från den motsatta sidan, det vill säga staten Israel.


Varför så svårt? Därför är jag förvånad över att så många i Sverige har svårt att ta ett rakt avstånd från det akuta våldet från Hamas. Palestinagrupperna säger till exempel i sitt uttalande i samband med attacken att man med förfäran ”följer utvecklingen” och att ”omvärlden bär ett stort ansvar.” Men Palestinagrupperna nämner inte Hamas i uttalandet. Organisationens ordförande Henrik Carlborg ville samma dag i P1:s Studio Ett inte ta avstånd från terrororganisationen Hamas, utan endast ”deras handlingar i den mån de innefattar attacker mot civila”.


Men att ta tydligt avstånd från en våldsutövare, som använder metoden att döda så många judar som möjligt i en terrorattack, innebär ju inte att man därmed accepterar motståndarsidan och dess brutala metoder, vare sig idag eller historiskt.


Israels aggression – liksom dess mångåriga ockupation och belägring – måste också fördömas i allra skarpaste ordalag. Vilket görs från tid till annan. Det gjordes till exempel av världssamfundet när kristna falangister – i skydd av Israels armé – gick in i de båda flyktinglägren Sabra och Shatila i Libanon i september 1982. Flera tusen palestinier slaktades. En av konsekvenserna blev att Israels försvarsminister Sharon tvingades avgå. Rytande odjur I nuläget, när detta skrivs, står två odjur och ryter mot varandra: det demokratiska Israel och det islamistiska Hamas. Båda vill utplåna den andre. Båda är helt inriktade på våld. I kulisserna väntar Hizbollah, Iran, Turkiet, Ryssland, USA och många andra – alla beväpnade till tänderna och fulla av tron på aggression som lösningen på ett tusenårigt problem.


I mitt flöde ser jag hur en svensk kristdemokratisk riksdagsledamot sprider information om en latinsk skrift från slutet av 1600-talet, som försöker leda i bevis att ingen bosättning i Israel har namn av arabiskt ursprung. Endast hebreiska, grekiska, latinska eller romska härledningar kan göras, enligt denna skrift.


Jag antar att riksdagsledamoten därmed vill mena att Israel har större rätt till området än palestinierna eller araberna. Men det är ett närmast Putinskt sätt att ta sig an dagens konflikter – den äldre historien ger inte ut några nutida rättigheter, eftersom världen oavbrutet förändras.


Däremot ger den moderna historien en förklaring till konflikter som syns olösliga (i alla fall med våld). Sedan 1948 har miljontals palestinier tvingats till en närmast permanent flykt, på villkor som Israel och väst har dikterat. Att det uppstår intifador och motstånd när människors frihet begränsas är närmast en självklarhet.


Det som en enkel icke-specialist som jag själv nu bara kan hoppas är att alla parter kyler ner sin aggression och inser att förhandlingar och demokrati är den enda vägen till fredlig samverkan. Till att börja med måste Israel avstå sin hämndfulla markoffensiv i Gaza, samtidigt som Hamas omedelbart friger alla israeliska fångar och upphör med sin aggression. Den kollektiva bestraffning av civila som både Israel och Hamas ägnar sig åt måste helt enkelt upphöra. Samtal och diplomati Därefter måste samtal och diplomati vara den enda och bästa vägen framåt. Världssamfundet och parterna måste hitta en lösning som både ger palestinierna rätt till ett tydligt eget land och med östra Jerusalem som huvudstad (och därmed drar undan förutsättningarna för Hamas militarism) och som samtidigt ger Israel dess rätt att existera i fred och lugn. Det som gör allting extra svårt i mina ögon, är att Hamas är en utpräglad islamistisk organisation, med repression, våld och odemokratiska metoder på repertoaren. Det går inte att se Hamas som representanter för det palestinska folket. Israel är å sin sida en demokrati och befolkningen där har möjlighet att byta premiärminister och rösta fram en politisk linje som till slut skulle kunna driva fram en två- eller trestatslösning för en långsiktig fred. Den möjligheten har inte palestinierna, så länge Hamas alltmer liknar IS.

Och vad sagorna och myterna visar är just detta: Stor-Klas kommer aldrig att kunna slå ihjäl tillräckligt många hästar för att betvinga Lill-Klas – och denna kan heller aldrig förgöra Stor-Klas utan att själv också gå under.

Comments


Utvalda inlägg
Senaste inlägg
Arkiv
Sök efter taggar
Följ oss
  • Facebook Basic Square
  • Twitter Basic Square
  • Google+ Basic Square
bottom of page