Gå och se Misantroperna!

JAG HADE NÄSTAN tappat hoppet om att levande teater någonsin skulle beröra mig mer. Jag har sett för många halvtaskiga och krystade uppsättningar de senaste åren.

Men så hittar jag till Misantroperna på Folkteatern i Göteborg och blir fängslad av Jens Ohlins nyskrivna pjäs. Och så tror jag plötsligt på teaterkonsten igen.

Misantroperna är precis det som teater i grunden är och ska vara: ett genuint berättande, i dialog med en lyssnande publik. Ett extremt välskrivet och rikt manus (ibland på alexandrinsk vers!), gestaltat av skickliga och ärliga skådespelare.

På ytan är Misantroperna ett nästan antikt eller shakespeareskt drama om brott och skuld, om moral och omoral, i den fiktiva ”kommunen”. Men på djupet innehåller pjäsen en ständigt skiftande förflyttning av perspektiv, sanningar, halvsanningar och lögner. Precis så som det är i vår samtid.

Scenbilden är en bred och djup trappa, som en spegling av de gradänger vi i publiken sitter på mitt emot. Allt är grått, både kostymer och scenografi. Men skådespelarna färgar alltsammans ändå. Scenbilden ändras nästan inte alls under spelets gång, men det behövs inte.

Det är underbart att se en teater som så helhjärtat tror på berättelsen och som arbetar så medvetet med att bära fram texten. Som spelar ut mot salongen, som gör att vi tvingas spegla oss själva i texten och till slut fråga oss själva hur vi har det med sanningen och moralen.

Det enda som var trist är att salongen inte var helt fylld. Den här uppsättningen förtjänar stor publik och ständigt röd lampa. Gå och se!