"Rör inte MIN farbror Melker!"

Hur i all världen ska det nu gå för farbror Melker?

Erik Helmerson i Dagens Nyheter (17/7) är på ett skojfriskt skrivhumör när han vädrar den oro – för att inte säga olust? - han tydligen känner inför den nya, kommande tv-versionen av Saltkråkan.

Han är förvisso inte ensam. Många är de tyckare och skribenter som verkar vilja låsa in Astrid Lindgrens tv-skapelser i ett mausoleum, där berättelserna mumifieras för att aldrig någonsin bli annorlunda än de var i sin första tv-version. Det är en obegriplig och trist hållning.

Erik Helmerson är smått kolerisk över att regissören av den nya tv-serien meddelar att de har tagit fasta på en backstory som finns i boken, om den döda mamman, och gjort Melker till en man som bär på en sorg.

”Ingen enda människa har efterfrågat denna vinkel!” skriver Helmerson och drämmer pekpinnen hårt över fingrarna på de som vågar sig på en liten fördjupning av Melkers livstrauma.

Helmerson vill i stället ha kvar Melkersson som representant för den tystlåtne manlige folkhemshjälten från förr. Typ de män som ”råkade hugga av sig ett ben under skogsröjningen, stoppade det i västfickan och hoppade två mil till provinsialläkaren på det andra” utan att knota. Jag hoppas att han skämtar eller rent av försöker vara satirisk.

Farbror Melkers trauma

Att Melker Melkersson i Vi på Saltkråkan verkligen har ett livstrauma är uppenbart – han är änkling med ansvar för tre barn, som han valhänt och kärleksfullt försöker uppfostra parallellt med sitt eget (förmodligen ångestfyllda) författande. Det är inget som en ny regissör hittat på, utan det finns redan i Astrid Lindgrens originalberättelse.

Nya tolkningar av betydande verk – både inom konst, musik, litteratur, film, teater – måste få göras om och om igen. Det avgörande är slutprodukten, hur verkshöjden blir.  

Kan man göra en ny nutida uppsättning av klassiker som exempelvis Antigone, Fröken Julie eller Trollflöjten? Ja, så klart man kan – och ska.

Astrid på djupet 

Det är någonting med Astrid Lindgrens berättelser som rör oss på djupet. Antagligen ligger de oss alldeles för nära och har haft så stor betydelse för oss som individer, att vi – eller i alla fall några av oss, exempelvis Erik Helmerson i DN – har svårt att se den komplexa, litterära storheten i verken.

Vi på Saltkråkan, till exempel, bör inte reduceras till en snäll story om en stadsfamilj på sommargrönbete i skärgården. Boken är en kollektivroman, som skildrar människors relationer till varandra och till naturen. Det är en berättelse som – förutom Melkers sorgsna ensamhet och saknad – också handlar om flickors och kvinnors styrka, om liv, död, kamratskap och kärlek.

Att Astrid Lindgrens anslag är lätt och skojigt hindrar inte det djup som finns mellan raderna.

Vi på Saltkråkan är ”en djupt politisk bok, född ur de svenska rekordåren” skriver Johan Svedjedal i sin bok Den rätta knycken. Boken ”är ett angrepp på konsumtionshets och miljöförstöring och en varning för det som där kanske framstår som den största synden av alla: oginhet och egoism.”

Och Jens Andersen, den danske författaren som skrivit den utmärkta biografin Denna dagen, ett liv om Astrid Lindgren, menar att med Vi på Saltkråkan inledde Astrid Lindgren ”det sista stora kapitlet i sitt författarskap och sitt liv, där hon skulle träda fram som humanist, civilisationskritiker och politisk aktivist.”

Så låt för guds skull farbror Melker vara ledsen över sin döda hustru, samtidigt som han ibland nästan desperat försöker skapa glädje och harmoni i sin sargade familj. Och vet du vad? Hade Astrid Lindgren bara velat skriva om uppsluppen sorglöshet och idyll – ja, då hade ju Melker Melkersson haft en härlig hustru och Pippi Långstrump en högst levande mamma. Så det så.