Jimmie och frågorna

Det är väl ingen tvekan om att Jimmie Åkesson är Sveriges skickligaste partiledare - retoriskt och strategiskt. Det visade sig rätt tydligt i hans offensiva och totalt obekymrade utstrålning i SVT:s partiledarutfrågning i går. Det ställer höga krav på de partiledare som står på tur härnäst. I synnerhet de som anser sig vara hans politiska motståndare.

De måste helt enkelt bli knivskarpt tydliga om sina alternativ, utan att vara ängsliga för att gå på tvärs mot den förhärskande sverigedemokratiska narrativet.

Åkesson tillåts glida

Det finns ett journalistiskt problem med den här sortens utfrågningar. Då bortser jag från det meningslösa i att göra utfrågningarna på partiledarnas "hemmaplan" (Sölvesborg igår) och de ännu mer meningslösa enkäterna med folk på stan (vad tillför de?).

Det journalistiska problemet handlar snarare om vilken utgångspunkt eller premiss som utfrågarna ska ha.

I går var det tydligt att Camilla Kvartoft och Anders Holmberg valt en slags ansvarsintervju, med utgångspunkt från SD:s resultat och politik i Tidö-samarbetet. Därmed lämnar man också öppet för en skicklig politiker som Jimmie Åkesson att glida förbi frågorna. Hans teknik - som han delar med flera andra politiker, ska sägas - är bland annat att antingen växla över till att tala om framtiden (som inte kan kontrolleras), eller gå från den konkreta frågan till något abstrakt. Det finns många exempel i intervjun igår. Sekvensen om återvandringsbidraget är tydlig. På frågan om 171 beviljade bidrag är ett bra utfall av reformen, svarar Åkesson att han tror den blir bra i framtiden "när myndigheterna fullt ut tar det här uppdraget." Han anger ingen prognos, inget mål och ingen nivå där reformen kan sägas ha lyckats. Kvartoft och Holmberg avkräver honom heller inte det. Därmed får den viktiga frågan om hur många invandrare som enligt Åkessons förhoppningar borde återvandra bara glida förbi med ett "goddag yxskaft"-svar.

Byt premissen!

Jag tror att den här journalistiska metoden - att utgå från den intervjuades problemformulering och eventuella resultat för att sedan pressa på inom den ramen - riskerar att reducera utfrågningarna till en skridskobana där partiledarna bekvämt glider omkring bland detaljer och för publiken svårkontrollerade påståenden.

Min övertygelse är att de väljare som slagit sig ner för att se en partiledarutfrågning framför allt vill veta vilken sorts samhälle som respektive partiledare strävar mot.

Det kan ofta blottläggas i frågor som har andra premisser än partiernas egna. Vad hade till exempel Jimmie Åkesson svarat på frågan: "Vilka fördelar ser du med invandringen?" Den sortens fråga utgår från en annan premiss än den som Åkesson normalt har. Nämligen premissen att det finns fördelar för ett land med en påtaglig invandring. Frågan är svår att ducka utan att svaret blir tydligt och talande. Åkesson måste då välja mellan åtminstone tre positioner: att erkänna betydande positiva effekter (åtminstone historiskt), att säga att fördelarna är små i förhållande till nackdelarna, eller att i praktiken säga att han inte ser några fördelar alls. Alla tre svaren tydliggör hans och partiets samhällssyn och öppnar upp för intressanta följdfrågor..

Sak samma med de frågor som ställdes om islam, där Åkesson i intervjun i går fick stort utrymme för att hävda att islam som religion inte är förenligt med vårt samhälle. Där hade det varit mer spännande om frågan till att börja med hade varit "Hur viktig tycker du att den grundlagsskyddade religionsfriheten är i Sverige?". Den lyfter frågan från islam (och den koppling som Åkesson gärna gör till revolutionär islamism) till en principiell ståndpunkt genom följdfrågan: ”Är religionsfriheten en rättighet också när den skyddar religioner och religiösa uttryck som du själv anser skadliga?”

Skippa läxförhören

Partiledarutfrågningar som blir ett slags läxförhör på detaljer i den förda politiken eller förslagen reducerar politik till en närmast administrativ fråga. Även om djävulen förvisso ofta finns i detaljerna så vore i alla fall jag mer intresserad av att intervjuerna blottlade var varje partiledares principiella gränser går.

När nu exempelvis Magdalena Andersson reagerar mot att höginkomsttagare som hon själv och Ulf Kristersson får rejäla skattesänkningar, då borde frågorna kanske börja i ett resonemang om ekonomiska incitament: "Hur viktig är lönen för att människor ska vilja jobba och ta på sig ansvar i jobbet?". Och därefter: "Om lön och pengar är en viktig drivkraft för att människor ska ta ansvar för att till exempel leda ett stor företag eller ett sjukhus - är det då inte rimligt att de som gör det får behålla mer än genomsnittet efter skatt?" Och följdfrågan: "Finns det någon smärtgräns där skatteuttaget blir ett negativt incitament för folk att ta kvalificerade och ansvarsfulla jobb? Och var går i så fall den gränsen?". Den sortens frågekedjor - där utfrågarna börjar med något som politikern accepterar och därefter följer konsekvenserna tills man når fram till gränsen, konfliktpunkten eller undantaget - tror jag kommer att göra politikens innersta ideologiska kärna mycket tydligare än ett sedvanligt kattrakande om avgifter, bidragsstorlekar och procent hit eller dit i enskilda förslag.

Att bara fråga allmänt om ideologi och människosyn kommer däremot bara att leda till rappakalja. Den svenska partiledare är ännu inte född som slår fast att han eller hon fullkomligt struntar i människovärde och omsorg.

Både SVT och TV4 letar efter nya format för att skärskåda våra ledande politiker. Det är att överarbeta hela saken. I just de här viktiga utfrågningarna måste journalistiken lita på publikens intresse. Jag är ingen nostalgiker, men nog hade jag just nu föredragit utfrågningar á la de gamla O:na från mitten av 1960-talet: Orup, Ortmark, Olivecrona. Alltså tre pålästa, kunniga och självständiga journalister (med en stark redaktion bakom sig) som under minst en timme grillar respektive partiledare, med uppenbar risk för dålig stämning. Då behöver man inget kort inslag om vilken pizza som är partiledarens favorit på pizzerian i Sölvesborg. För, ärligt talat, vad ska vi väljare göra med den kunskapen vid valurnorna den 13 september?

Liberalernas judaskyss?

Varför försvara rasismen?