Skärvorna...? Nåja.

för 15 timmar sedan
3 min läsning

Jaja, jag vet, jag vet! Man förväntas adoptera rätt mycket av amerikansk kultur,

om man vill vara en cool (men i världsalltet marginaliserad) svensk. För trots allt är det väl rätt fränt med seriemördare, droger och amerikansk vit dekadent överklass?

Eller?

Nja, jag vet inte. Jag får Bret Easton Ellis senaste roman Skärvorna i mina händer som en läsgåva en vacker försommardag. Det tar mig hela sommaren att komma igenom romanen. Nu är jag klar. Rätt ofta gäspar jag, trots att romanen är hyllad av diverse nervösa kritiker som gärna vill ligga mitt i strömfåran. Nå, Vi talar alltså om en drygt 600 sidor lång skröna. Den handlar om några elever på den prestigefyllda skolan Buckley i Los Angeles, sista terminen innan de ska bli flygfärdiga och därmed är nästan-vuxna. Vilket innebär att de kör flotta bilar, går på spännande Beverly Hills-partyn med Jack Nicholson och brottas oavbrutet med sexualitet, sociala charader och ett ständigt knaprande av allehanda skojiga och ångestdämpande droger.

En given krydda i berättelsen är förstås också en seriemördare av det mest bestialiska slaget, en oklar individ som ständigt hovrar omkring i berättelsen.

Bret Easton Ellis skapar en till synes autofiktiv skröna om sitt eget liv runt 1980-1981. Han står själv mitt i romanen, med namns nämnande. Romanen är späckad av tusentals hänvisningar till låtar, tv-program och filmtitlar som var i ropet då och han redovisar varje gata eller motorled han kör på. Jag antar att det ska skapa någon slags tidsmässig och geografisk autenticitet. Men jag blir mest uttråkad.

Hans berättargrepp förutsätter förstås en läsekrets som är amerikaniserad. För hade denna berättelse utspelat sig i Shanghais eller Addis Abebas lyxkvarter så hade boken vare sig recenserats i västerländsk press eller ens översatts. Det är så klart inte Bret Easton Ellis fel. Men det säger något om vår snäva kultursyn. Och om vår fascination för USA, inklusive dess avarter.

Mycket och detaljerat sex

Det finns få författare som driver en historia framåt så som Bret Eastion Ellis. I Skärvorna tvingas vi följa berättarjagets Brets handllngar. Romanens Bret är den vi snabbt identifierar oss med, men han är ingalunda någon kul typ. Han manipulerar sin omgivning helt ogenerat, smiter ständigt undan alla känslomässigt besvärliga situationer (gärna med frekvent hjälp av valium eller andra droger), och dras å andra sidan som en fluga mot den farliga elden.

Som berättarknep är det förstås effektivt. Och en av anledningarna till att jag läser färdigt. Språket (i Johan Nilssons gedigna översättning) löper lätt. Som läsare tar man sig snabbt fram i historien.

Sex - och ibland mycket detaljerad sex - är en motor som driver berättelsen framåt. Bret Easton Ellis är homosexuell - vilket inte var helt enkelt i den tid han skildrar - och relationerna (de öppna och de undertryckta) mellan de unga, rika människorna är romanens grundtema.

Extremvåld

Jag har förstått att Bret Easton Ellis tidigare (exempelvis i American Psycho) gärna vältrar sig i våld. Vissa scener i Skärvorna är direkt motbjudande och äckliga, men det är trots allt bara text. Och jag kan inte låta bli att undra vad extremtvåldet fyller för funktion hos Brett Easton Ellis?

Själv hittar jag ingen förklaring än att det är ett försök att beskriva ett allmänt depraverat samhälle. Men sen då?

I Skärvorna naglas en katt fast vid en pelare. Oklart varför. Men det får i alla fall mig att tänka på hur Bertolucci i sin storslagna film 1900 gjorde samma sak - men där plågandet av katten fick symbolisera fascimens syn på liv.

Hos Bret Easton Ellis blir våldet privatiserat och inte ett uttryck för något mer än att enstaka människor - eller grupper av människor - har en pervers dragning till våld. Det intresserar mig mindre.

Bara en parentes

Skärvorna av Bret Easton Ellis är en efterkonstruerad tidsbild. Som manual för att förstå en halvt neddrogad kultur under början av 1980-talet är romanen en spännande och ärlig gestaltning. Men i mina ögon gestaltar den bara en parentes, ett liv som levdes just då (1981) i en mycket begränsad privilegierad tid i det moderna USA.

Det gör - trots att det inte ger särskilt många poäng i fräna kulturkretsar - att jag börjar famla efter mer jordnära amerikanska grundliga berättelser, som John Steinbecks Vredens druvor. Som jag tror säger mer om dagens USA än vad Skärvorna gör. Fast man kan så klart läsa båda.