top of page

Det politiska mumlet, del 2: Varför tror regeringen Erdogan om gott?




"Den turkiska presidenten har efter Vilnius förklarat att den svenska Natoansökan kommer att tas upp för behandling i samband med att parlamentet öppnar i oktober”, säger Tobias Billström (m), Sveriges utrikesminister, i ett uttalande idag i DN (23 augusti 2023). Det är till att vara optimist. ”Tas upp till behandling”? Det är till att leverera ytterligare ett politiskt mummel. Men vi börjar här: någonting är skevt i förhållandet mellan Sverige och Turkiet. Det är som en tennismatch där NATO sitter i domarstolen, och glatt applåderar båda spelarna, men utan att döma till någons fördel. När utmanaren Uffe, som så gärna vill vara en del av eliten, tror att bollen är vunnen, så vinklar plötsligt den betydligt mer rutinerade motståndaren Recep Tayyep ännu en stoppboll över nätet.

Och där står vi nu. Stoppboll. Kriget pågår i Ukraina. Ryssland är vår brutale kärnvapenbestyckade granne. NATO är i händerna på Putins turkiske kompis Erdogan, som faktiskt just nu blockerar Sveriges försvarsförmåga. Det är ingen optimal terrorbalans för svensk del. Det är alltså det Erdogan gör för tillfället: blockerar Sveriges försvarsförmåga! Det är ingen liten sak. Även om champagnekorkarna flög på toppmötet i Vilnius i juli – och även om statsministern firade med en öl – så är substansen tunn. Det, som utmålades som att Sverige i princip blivit medlemmar i NATO, visar sig nu vara ännu ett otydligt skuggspel. ”Vår NATO-ansökan kommer att tas upp för behandling i oktober” mumlar utrikesministern och får det att låta som om det handlar om en ansökan att bli med i en bostadsrättsförening på Östermalm. Den som numera lärt sig turkisk pokertaktik förstår förstås att den ”behandlingen” kan manipuleras och förlängas i oändlighet. Erdogan har dessutom inget speciellt intresse av att i brådrasket bidra till att vännen Putin känner sig än mer pressad av ytterligare ett NATO-land i sin närhet. Turkiet skaver Jag själv var länge motståndare till ett NATO-medlemskap. Jag trodde att alliansfriheten var en god sak i en svår tid. Men, precis som många andra, så väcktes jag strax innan Ryssland invaderade Ukraina. Nu tycker jag att det är absolut rimligt att vi bildar både politisk och militär allians med de västliga demokratierna. Men Turkiet skaver. Vår relation till Turkiet skaver. Vår kommande bundsförvant i NATO är vare sig någon fan av mänskliga rättigheter eller demokrati. Det är besvärande, för om svenska soldater i en framtid ska offra livet tillsammans med turkiska soldater så är det förstås bra om de slåss för samma ideal.


Sverige har en utomordentligt stark position i Östersjön. Om vi går med i NATO så kontrollerar alliansen i stort sett hela Östersjön, inklusive Rysslands väg till och från sitt land. Det borde vara nog för att NATO skulle svepa in oss i sin famn. Det är ett stort misslyckande för den nuvarande svenska regeringen att man inte lyckats eliminera Turkiets krav – genom att helt enkelt ställa motkrav både på Turkiet och NATO – och därmed få en snabb ratificiering från det turkiska parlamentet till stånd. ”Saken är klar!” sa den svenska regeringen belåtet efter Vilius-mötet för några veckor sedan. Och skickade iväg den svenske (och socialdemokratiske) skicklige chefsförhandlaren till ett nytt jobb i näringslivet. Men saken är inte klar. Långt därifrån. Och ett handslag är visserligen ett handslag, men långt ifrån samma sak som en överenskommelse med tydliga detaljer. ”Ingenting är klart förrän det är klart!” som Ulf Kristersson så skojigt och återkommande upprepade under regeringsförhandlingarna som ledde fram till Tidö-avtalet. Så sant som det är sagt. Och Erdogan hade inte kunnat sagt det bättre.


Comments


Utvalda inlägg
Senaste inlägg
Arkiv
Sök efter taggar
Följ oss
  • Facebook Basic Square
  • Twitter Basic Square
  • Google+ Basic Square
bottom of page