top of page

Biden, Trump och Kekkonen



”Det stod omedelbart klart för Trumplägret att om Biden verkligen medicinerats under debattförberedelserna på residenset Camp David i Maryland så måste livläkarna ha valt fel spruta.” Så skriver DN:s USA-korrespondent Björn af Kleen idag, efter tv-debatten mellan de två presidentkandidaterna Trump och Biden i går. Propagandan från Trump-anhängarna innan debatten gick ut på att den 81-årige Joe Biden förmodligen skulle injicerats med någon sorts uppåt-tjack för att få energi nog för en verbal wrestling med Donald. Det hade uppenbarligen inte skett. Själv funderar jag mest på: hur i hela friden hamnade vi här?

 

(Jag skriver ”vi”, eftersom USA:s utveckling efter presidentvalet i november ovillkorligen kommer att ha stor påverkan på oss alla. I synnerhet när vi i Sverige nu har ett färskt  DCA-avtal om militärt nära samarbete med USA och dessutom är fullvärdiga medlemmar i NATO.) Alltså: hur är det ens möjligt att en av världens största och mäktigaste demokratier – oavsett valutgång – om några månader ska ledas av endera den ena eller andra av två gubbar, vars mentala förmågor och omdömen i båda fallen är starkt ifrågasatta?

Jag tror, dessvärre, att Trump-lägret kan ha en ack så viktig poäng när de idag påstår att Bidens närmaste stab och läkare har mörklagt hans uppenbart allt mer reducerade kognitiva förmåga och neuropsykologiska funktionsnedsättning. Och har också media gjort det? Jag kommer därför plötsligt att tänka på Finlands mångårige president Uhro Kekkonen. Kekkonen blev mot slutet av sin långa ämbetsperiod alltmer dement och inkapabel. Men både de finska medierna och den finska staten låtsades som inget. Till slut gick det inte att mörka längre: under en fisketur på Island, inför ett stort pressuppbåd, travade Kekkonen håglöst rakt ut i vattnet tills säkerhetspersonal släpade in honom till fast mark igen.

 

Dessförinnan hade mörkläggningen om hans mentala status möjliggjort att han med stor majoritet, i ett närmast riggat val, valdes till president ytterligare en fyraårsperiod 1978, trots att tecknen på hans begynnande förvirring var tydliga för alla i hans närhet. Men hänsynen till en legendarisk och mångårig ledare var starkare än fakta. Kanske kan vi kalla det för Kekkonen-syndromet? En stark ledare blir sjuk, men omgivningen och media går samman för att dölja det av maktpolitiska skäl.

 

Kanske är det nu också likadant med Joe Biden? I USA är det närmast en självklarhet att en vald president också ska kandidera till ytterligare en period. Kanske fanns det ingen slav kvar på den demokratiska triumfvagnen som kunde – eller vågade – larma om läget med presidentens kognitiva förmåga? Extra svårt, kanske, eftersom Bidens vicepresident Kamela Harris sägs vara en konturlös och vag ersättare.

 

Men även om Trump-lägret alltså kan ha en poäng vad gäller Bidens mentala status, så gäller ju samma sak också Trump själv. Hans beteende är ofta ett utslag av smart och aggressiv politisk (och populistisk) handlingskraft, men samtidigt är tecknen på en utvecklad mytomani och psykopati tämligen uppenbara. Men ingen i hans krets vågar slå larm.

 

Så hur hamnade vi här?  Med en 81-årig, något förvirrad, president å ena sidan – och en mytomanisk blott fyra år yngre anstiftare till upplopp och samhällsomstörtare som motkandidat å andra sidan?

 

Jag är övertygad om att det är följden av en samhällsutveckling där den relativa ojämlikheten i västvärlden har ökat, samtidigt som utbildningsnivån har sjunkit. Men också en följd av att nästan alla stora medier mer och mer förenklar och klick-bajtar verkligheten för att behålla sina konsumenter och köpare. Och undviker att problematisera saker och ting. Den är i den myllan som de enkla sanningarna och den hatiska propagandan mot det avvikande får en grogrund.  Perspektiven flyttas från komplicerade samband och resonerande avvägningar, till de enkla lösningarna och de ogrundade, men lättbegripliga, påståendena: ”Ut med invandrarna! Hamas hade inte anfallit om jag hade varit president! Vet hut i klassrummen! Höj straffen! Sänk bensinpriset!”


Om vi inte hade tillåtit att denna perspektivförskjutning hade skett, så hade inte en populistisk figur som Trump eller en lite för åldersstigen man som Biden nått den position som de har idag. Och förmodligen inte Jimmie Åkesson heller, i vår svenska kontext, eftersom hans groteskt förenklade retorik helt enkelt inte hade fått fäste i ett mer resonerande och upplyst samhälle. PS. Jag har givetvis ingen aning om hur president Bidens hälsotillstånd egentligen är. Eller Trumps. Men det är ställt utom allt tvivel att risken för demens och liknande sjukdomar ökar efter 80-årfsåldern. Ronald Reagan, som var USA:s president 1981-89 använde t ex färre och färre ord vid sina framträdanden i slutet av sin presidentperiod. En tid därefter utvecklades hans alzheimer totalt. DS. PPS. Man måste också vara klar över att en president inte är en envåldshärskare. Runt presidenten finns alltid en hel hoper erfarna och kunniga tjänstemän. Ändå är det förstås inte oviktigt vem som är toppfiguren. I fallet Biden-Trump kan det dessutom bli så att Biden får sympatier, eftersom många känner igen sig (eller sina föräldrar) i hans tillkortakommanden, men inte lika självklart känner igen sig i Trumps slarviga och konfrontativa retorik. Det kan bli som när Olof Palme verbalt massakrerade centerledaren Torbjörn Fälldin i en debatt i Skandinavium - sympatierna gick inte till det retoriskt briljante, utan till den hummande och något mer mänsklige förloraren Fälldin. DDS.




Comments


Utvalda inlägg
Senaste inlägg
Arkiv
Sök efter taggar
Följ oss
  • Facebook Basic Square
  • Twitter Basic Square
  • Google+ Basic Square
bottom of page