Ursäkter är ingen lösning när det brinner

Är det verkligen rimligt att den svenska regeringen, genom Utrikesdepartementet, offentligt ska fördöma enskilda individers lagliga demonstrationer på svensk mark?

Och är statsministerns uppgift verkligen att recensera och bedöma lämpligheten i olika demonstranters sätt att protestera – trots att de gör det med stöd av svensk lag?

Nej. Det måste finnas andra och klokare sätt, att möta den hårda press som vårt land är utsatt för just nu, än att regeringen indirekt tar avstånd från våra egna grundlagsskyddade rättigheter.

Ingen ska inbilla mig att de 57 muslimska staterna i Islamiska Organisation for Islamic cooperation (OIC) nu endast är ute för att försvara miljoner kränkta och upprörda enskilda muslimer. Det handlar i första hand om politik och makt. Och inget annat. Därför borde den svenska regeringen inte så snabbt böja nacken så djupt inför protesterna. Ha is i magen. Se strategin bakom de upprörda deklarationerna från de muslimska talesmännen. Det här är inte en fråga om att en vettvilling bränner Koranen och stampar på den i Stockholm och att det borde vara förbjudet – detta handlar om att de muslimska makthavarna i OIC åter får ett gyllene tillfälle att gå till attack mot vår och västvärldens syn på yttrandefrihet och demokrati.

Mänskliga rättigheter

Det är inget nytt. OIC är en samarbetsorganisation från 1960-talet för så vitt skilda muslimskt präglade stater som Afghanistan, Pakistan, Egypten, Iran, Turkiet och Brunei (plus alltså drygt ytterligare femtio muslimska stater). 1990 la OIC fram en ”deklaration om mänskliga rättigheter inom islam”, den så kallade Kairodeklarationen. OIC är en organisation vars rättsuppfattning vilar på sharialagar och Kairodeklarationen är en replik på FN:s deklarationer om de mänskliga fri- och rättigheterna. De muslimska staterna i OIC underkänner den gamla FN-stadgan, där individens rättigheter är grunden. Enligt Kariodeklarationen utgår mänskliga rättigheter istället från familjen och koranen. Skillnaden är betydande. Till exempel vad gäller kvinnors fri- och rättigheter och ställning i samhället. FN-stadgan stipulerar religionsfrihet, yttrandefrihet och rättigheter för HBTQI-personer. Det gör inte OIC:s Kairodeklaration. Det är detta kampen ytterst gäller. Det är de muslimska staternas maktstrukturer som hotas, vilket är en pågående rörelse i hela världen – vi har väl till exempel inte glömt kvinnorna, sjalarna och mördandet i Iran alldeles nyss? (Jo, nu har världen kanske glömt det, för nu pratar vi bara om en stolle som eldade upp en religiös bok.) Be inte om ursäkt När organisationen OIC nu talar om att denna enskilda demonstration i Sverige är ett brott mot ”FN-stadgans mänskliga rättigheter och grundläggande friheter för alla utan åtskillnad vad gäller ras, kön, språk eller religion”, så är det inget som den svenska regeringen behöver hålla med om så brådstörtat. Regeringens svar kan i alla fall aldrig bli att vi ber om ursäkt för att vi har yttrandefrihet och demokrati. Eller religionsfrihet, för den delen. Man kan ha stor respekt för krutdurken som sådan. Att många muslimska ledare och diktatorer nu hetsar massorna mot en tydlig fiende (Sverige) är naturligtvis farligt. Alla vet att flera av staterna har resurser att orsaka stor skada, för att inte tala om alla extremister som kan väckas till liv av den här historien. Samtidigt bör man notera att de stora muslimska grupper som finns i Sverige inte går ut på gatorna och demonstrerar sin eventuella kränkthet. Tvärtom förefaller rätt många vara tacksam över att leva i ett land med yttrandefrihet och, inte minst, religionsfrihet. En frihet som exempelvis gör att tusentals troende kunde samlas i Slottskogen i Göteborg i slutet av juni för gemensam bön i samband med högtiden eid al-adha. En ytterst fredlig högtid. Att den fick äga rum i ett sekulariserat land som Sverige borde i den muslimska världen väga tyngre än några enstaka, perifera koranbränningar. Men den muslimska världen är - tack och lov - inte samma sak som de muslimska makthavarna (samtliga män) i OIC, som vill ha och blåser under koflikter när de så kan. Vi skyddar oss inte mot eventuell terror genom att regeringen ömkar muslimska despoter och talar svävande om våra unika fri- och rättigheter. Både Kristersson och Billström är på tok för kortsiktiga och undfallande. Deras retorik leder rakt i en mörk gränd, som i värsta fall kommer att sluta med att vår regering till slut kommer att be om ursäkt även för vad som skrivs i tidningar och sänds i radio och tv. PS. Vare sig den dansk-svenske eller irakisk-svenske koranbrännaren förtjänar någon sympati. Frågan handlar inte om det. Den handlar heller inte om NATO, som många tycks tro. Vid Vilnius-mötet senare i juli kommer Sverige – det är min tro – att bli medlem i NATO.

Fakta kommer till sist att spela större roll än Erodgans behov av att prata illa om Sverige inför hemmapubliken. Retorik är en sak, praktik en annan.

Ebba Busch säger idag det som Kristersson-regeringen borde ha hävdat hela tiden, även offentligt: ”Turkiet ska vara tacksamma för den hjälp Sverige kan ge”. Och så kommer det att bli.

DS.