Om halmgubbar och överdrifter

Är det rimligt att flera av regeringens tyngsta ministrar plötsligt lägger allt annat åt sidan för att gå till storms mot det som några demonstranter ropar i ett snabbt videoklipp?

Jaja, jag vet att det är valrörelse och att regeringen kämpar så mycket den kan för att få sitta kvar vid sina taburetter efter valet. Men det finns en övergripande fråga här, som ställs på sin spets - ska verkligen regeringens ministrar använda sin makt till att korrigera och brännmärka det som enskilda privatpersoner säger inom ramen för vår yttrande- och demonstrationsfrihet?

Eller, för den delen, baktala enskilda journalister och publicister?

Tidö-regeringens företrädare har redan från maktövertagandet haft en svajig syn på vår yttrandefrihet. Det är besvärande.

Polishat i Malmö

Bakgrunden är som bekant följande:

I ett sju sekunder (!) långt videoklipp på Sydsvenskans web kunde man för drygt en vecka sedan höra hur ett knippe unga vänsterpartister ropar "Hela Malmö hatar polisen!" i samband med Pride-tåget i stan.

Det var ju mer än lovligt korkat. I synnerhet som en polispiket samtidigt glider förbi i bakgrunden, förmodligen utkommenderad för att se till att just Pride-tåget ska få genomföra sin manifestation i fred.

Ungefär lika korkat var det av Vänsterpartiets ordförande i Malmö att ge sig in i ett resonemang om rasism och homofobi inom poliskåren som en slags förklaring till slagorden. Det hade väl varit enkelt för henne att bara ta avstånd från frasen, dels eftersom det inte är något som partiet säger sig stå bakom, dels eftersom den är osann (alla i Malmö hatar inte polisen). Dessutom borde både hon och demonstranterna ha fattat att slagordet är Gefundenes Fressen för en opinionsmässigt trängd regering, som vill misskreditera oppositionen.

Men med det sagt så måste man ändå fråga sig om det verkligen är ansvariga ministrars sak att gå i offentlig polemik mot enskilda demonstranter.

Något olagligt har ju inte skett. Och om så hade skett, så är det en sak för polis och åklagare - inte för regeringens statsråd.

Självreglerande debatt

I en demokrati, med så vidsträckt yttrandefrihet som vår, är det centralt att debatten på gator och torg får vara fri, utan direkt inblandning från regering och myndigheter. Man kan till och med hävda att en av regeringens viktigaste uppgifter är att värna och skydda yttrandefriheten, så som den bestämts i vår grundlag.

Det borde innebära att regeringens företrädare - kanske i synnerhet ministern för civilt försvar samt justitieministern - respekterar och värnar den fria debatten och enskildas rätt att yttra även korkade slagord. Yttrandefrihetens grundtanke är ju att en fri debatt är självreglerande, till exempel genom att fria debattörer inom media och på bloggar och poddar levererar motargument. Så har också skett i det här specifika fallet, till exempel i Dagens Nyheter och i Fokus med många fler.

Men gäller inte yttrandefriheten också för ministrar? Jo, självklart.

En minister är inte en vanlig allmänhet. Den som åtar sig att leda landet har ett särskilt ansvar för hur den agerar offentligt. Det ligger absolut inte i ämbetets roll att - som exempelvis Carl-Oskar Bohlin, moderat minister för civilt försvar - misskreditera enskilda journalister, publicister, fackföreningar eller polemisera mot några enskilda demonstranter.

Det är en sorts maktutövande som hotar att krympa yttrandefriheten. En minister som försöker utöva påtryckningar mot vissa journalister och mediehus är inte varsam med sin makt. Att skydda våra fri- och rättigheter borde vara prio ett för ansvariga ministrar - inte att verbalt skjuta ner enskilda medborgare vars uppfattning man inte delar.

Hur robust är yttrandefriheten?

Den som minns koranbränningarna i Stockholm 2023 minns säkert också hur statsminister Ulf Kristersson och justitieminister Gunnar Strömmer började famla efter nya lagrum för att göra de hätska demonstrationerna och skändningarna av islam olagliga. Det visade sig nämligen att protesterna var helt i linje med svensk lagstiftning - man får skända och bära sig åt i Sverige, i alla fall till en viss gräns. Detta skrev jag om redan då, vilket du kan läsa här och här.

Nu blev det inte så mycket av Tidö-regeringens idé om att polisen skulle kunna stoppa möten och demonstrationer om det skulle störa relationen till främmande makt (fattas bara!). Att ändra plats för demonstrationer, enbart för att olika grupper skulle kunna ta illa upp, skrotades i stort sett också.

Men det visar ändå att yttrandefriheten - den som vi tar så för given - egentligen inte är så robust. Det krävs av varje regering att dess företrädare verkligen försvarar våra fri- och rättigheter och inte ser dem som ett hinder för sina egna politiska ambitioner.

Där kan man bara konstatera att Tidö-regeringen på olika sätt visat mindre respekt för detta demokratiska fundament än tidigare regeringar (även om s-regeringen fick riksdagens stöd för att begränsa demonstrations- och mötesfriheten under pandemin, men då handlade det om smittorisk och inte politiska konsekvenser av opinionsyttringar).

Halmgubbar och proportioner

En rad ministrar, med statsministern och justitieministern i spetsen, proppar sen en vecka tillbaka sina sociala medier-konton fulla med brösttoner, där Vänsterpartiets ledare Nooshi Dadgostar avkrävs besked om hur hon ska göra sig av med "polishatarna" i partiet (och Magdalena Andersson som snabbt också, på vaga grunder, kopplas samman med de få demonstranterna i Malmö). Gunnar Strömmer kallar dessa tiotal unga Malmö-demonstranter för "företrädare för ett riksdagsparti". Det är de veterligen inte alls - de deltog trots allt bara i en demonstration. Ministern för civilt försvar, Carl-Oskar Bohlin, drar på med en ännu större kanon och utbrister i ett "Vakna Sverige! Polishatarna vill in i regeringen."

Det är möjligt att polishatet är lika utbrett i Vänsterpartiet som hos vissa fotbollssupportrar. Det vet jag ingenting om, och sju sekunders tafatt talkör på en gata i Malmö gör mig inte övertygad om att polishat är en påtaglig del av Vänsterpartiets politiska program. Men regeringens ministrar har snabbt byggt upp stora, skräckinjagande halmgubbar som man argumenterar mot.

Eller som moderaten Gunnar Hökmark så allmängiltigt skriver i ett annat sammanhang: "Kulturkrigandets första offer är verkligheten och proportionerna ... När debatten reduceras till smutskastning och misstänkliggöranden blir man till slut en spegelbild av det man säger."

"Vi hatar Andersson"

Jag har givetvis inget emot att olika ministrar för en diskussion om Vänsterpartiets eller andras politiska program och aktioner. Men att använda sin myndighet och maktposition till att överdriva enstaka händelser, orsakade av ett fåtal personer, och därefter bygga en bild av ett helt parti är ett oansvarigt valtaktiskt effektsökeri som saknar proportioner.

Det är förstås politik. Och de som ligger under i opinionsmätningarna har en tendens att blåsa upp motståndarnas snedsteg i hopp om att sänka dessas trovärdighet.

Det var för övrigt vad också Socialdemokraterna gjorde förra året, när några av Moderaternas anställda medarbetare sjöng "vi hatar Andersson!" i samband med att Moderaterna presenterade sin valkampanj. Sossarnas partisekreterare blåste upp händelsen och menade att den visar på en "kultur där politiskt hat och förakt tillåts frodas".

Men några sekunders uppsluppen och förvirrad sång är inte tecknet på en hel partikultur, lika lite som sju sekunders polishat utgör en kriminalpolitisk programförklaring.

Halmgubbar, uppförstorade händelser och oproportionerliga angrepp tycks vara vad vi får stå ut med fram till valdagen. Det vore dock klädsamt om de som har ansvar som ministrar i Sveriges regering balanserar sig något (hör du, Carl-Oskar?) och förstår att fria människors och mediers yttrandefrihet inte är något som villkoras av maktens acceptans.

Bild lånad från Carl-Oskar Bohlins Instagram