Europa first - verkligen?

Jag ser att många vänner på nätet framhåller att sju av de åtta kvarvarande landslagen i fotbolls-VM:s kvartsfinaler minsann är från Europa. Jag är inte tvärsäker på att det sker i någon sorts chauvinistisk anda, men nog andas det påpekandet en smula självbelåtenhet?

Men det är i så fall en bedräglig självbelåtenhet, eftersom det visserligen stämmer vad gäller nationell tillhörighet - men enbart på grund av att Europa idag är en samling länder med kolonialt förflutet i kombination med modern invandring av folk och pengar.

Nio av elva spelare som startade i Englands sextondelsfinal har minst en förälder med invandrarbakgrund. För Frankrike gällde det tio av elva spelare.

Och det svenska landslag som nyligen fick på tafsen av just Frankrike hade fem spelare med utländskt påbrå, om man räknar Victor Gyökeres (vars farfar invandrade från Ungern). Succémålgöraren Anthony Elangas pappa var till och med landslagsman i Kamerun innan han sökte asyl i Sverige.

Men Norge då?

Norge - som, när detta skrivs, bara är några timmar från en spännande kvartsfinal mot England - har däremot en motsatt utveckling - hittills. Bara två av elva i startelvan ikväll har utländskt påbrå (Anthonio Nusa och Oscar Bobb, norsk-nigerianska föräldrar respektive norsk-gambianska).

Att börja granska landslagsspelares ursprung är egentligen bara intressant ur en synpunkt - de socioekonomiska förhållandena i respektive land.

I Norge ställer man sig idag frågan om varför ingen i VM-truppen är en talang som kommer från de invandrartäta förstäderna till Oslo. Vilket är en markant skillnad mot till exempel Frankrike, där förorterna runt Paris är som rena drivshusbänkar för fotbollstalanger.

Samma fråga ställdes för övrigt till IFK Göteborg för tio år sedan: varför lyckas inte lagets fotbollsakademi förädla de talanger som bevisligen finns i de utsatta invandrarområdena runt storstan? IFK fick då mycket kritik för att det bara blev svenska medelklasskillar som matchades fram till positioner i A-lagstruppen.

Men svaret på den frågan tror jag handlar mindre om en underliggande rasism hos ledarna än om just ekonomi och sociala förhållanden.

Systemfel här som där

I Norge har debatten fokuserats kring att det är ett systemfel. Om nästan inga spelare kommer från invandrartäta och ekonomiskt utsatta områden - trots att väldigt många barn lirar fotboll där, både organiserat och oorganiserat - så måste systemet bli bättre på att upptäcka begåvningar och talanger, trots att de inte har resursstarka föräldrar och en lugn och stabil "norsk" hemmiljö av medel- eller överklassnitt.

Det här handlar alltså inte - om nu någon skulle få för sig det - om att kvotera in spelare från olika miljöer. På elitnivå ska man förstås spela med de bästa, oavsett ursprung.

Det handlar i stället om att upptäcka talanger även från utsatta förhållanden, talanger som vill men inte kan, på grund av struliga hemförhållanden eller ekonomi eller både och. Talanger som man måste hjälpa fram på ett organiserat sätt.

På det sättet är fotbollen en tydlig reflex av samhället i övrigt. Hur många talanger inom teknik, vetenskap, utbildning, sociala ingenjörer, medicin, musik eller politik tappar vi inte i vår samhälle på grund av att vi inte hjälper till att skapa rejält förbättrade förutsättningar för ungdomar (och vuxna) i våra utsatta bostadsområden?

I Sverige går politiken just nu i huvudsak ut på raka motsatsen: tala om för talangerna att de inte är önskade här och ge dom en slant så att de söker sig så långt bort från Sverige som möjligt. Det är vår tids stora skandal och ett svenskt självskadebeteende.

Europa first?

Det ligger något nationalistiskt inskränkt när folk slår sig för bröstet och konstaterar att VM i slutändan är en helt europeisk historia.

Man måste vara klar över att, om de enorma pengar som cirkulerar inom fotbollen istället hade satsats på länder utanför Europa, så hade Europa definitivt halkat efter. Fotbollens ekosystem ser numera ut så att både pengar (t ex från Kina, USA, Saudi och Qatar) och stora talanger kommer till Europa. Inte minst afrikanska, asiatiska och sydamerikanska talanger. De spelar i Europa, där det finns ymniga kassakistor, organisationskraft, tradition, storpublik, medieuppbackning och stabila seriesystem och förbund.

Så det handlar mindre om ”Europa” - och mer om var de globala affärsmässiga investeringarna och stålarna har hamnat. Och därmed också förmågan att ta hand om de talanger från hela världen som i unga år råkat hamna i europeiska länder och storstäder.

Sedan ligger det naturligtvis någonting också i det som Elias Rosell skriver i DN idag om varför Kina inte lyckas i fotbolls-VM. Fotboll är en idrott som inte bara kräver talang och kunnande, utan också kreativitet och frihet.

Det är väl därför vi gillar fotboll och gärna blundar för att det sannolikt också är världens mest korrumperade sport...

Foto från Erling Haalands Instagram

>>> LÄS MER: Låt Trump döma finalen!

>>> LÄS MER: Att vara riktigt svensk...

.