SD är elefanten i Kristerssons koran-butik

Det finns åtminstone två saker som olyckligtvis flyger under radarn när det gäller de pågående kampanjerna mot Sverige och koranbränningarna. För det första: Den svenska regeringskoalitionens största parti, Sverigedemokraterna, är sedan decennier ett kompromisslöst islamkritiskt parti, som tydligt uttrycker att muslimer inte hör hemma i Sverige. Partiets sympatisörer är dessutom inte sällan rent islamofobiska och SD-medarbetare kan kopplas till koranbränningar. Richard Jomshof, som är Sverigedemokrat och ordförande i riksdagens justitieutskott, har i en intervju (26/1 2023) med Dagens Industri sagt att han visserligen inte gillar koranbränningar, men att "man får göra det och blir de (muslimerna) upprörda, så elda hundra till, då," Ett sådant uttalande kan inte uppfattas som annat än en uppmaning till fortsatta aktioner, uttalat av en av riksdagens viktigaste officiella företrädare. Det borde rimligen vara en konstant och smärtsam huvudvärk för statsminister Ulf Kristersson, som ju enbart har fått sitt ämbete tack vare stödet från SD. Detta vet naturligtvis den muslimska världen, som – på goda grunder – kan uppleva att den svenska regeringen saknar trovärdighet när den nu tar avstånd från antimuslimska handlingar. SD är en elefant i den Kristerssonska koran- och porslinsbutiken.

För det andra:

I den allmänna debatten i Sverige verkar alltför många plötsligt ha stor förståelse för de våldsamma motreaktionerna i Bagdad, Pakistan, Jemen och annorstädes. Många verkar okritiskt ha anammat en tankefigur som innebär att det är förståeligt att man tar till våld när man blir kränkt – och att den som är skyldig till våldet är den som kränker, inte den som utövar våldet. Många har dessutom också okritiskt en förståelse för att den som har en stark tro också vill se förbud mot att denna tro kritiseras eller kränks, exempelvis genom koranbränning. Man kan förvisso ha förståelse för att enskilda troende tar illa upp, men att hårdföra stater och despoter gör det?

Förståelsen för de som anser sig kränkta har till och med gått så långt att flera tongivande svenska debattörer nu föreslår inskränkningar i vår mångåriga grundlag och i vår demonstrations- och yttrandefrihet. Det är bedrövligt.

Nuläget är med andra ord så att vi i Sverige

a) dels har en regering som är helt beroende av ett starkt muslimfientligt parti som sänker regeringens och Sveriges trovärdighet

b) dels har ett antal debattörer som snabbt vill ändra svensk lag – eller tillämpningen av den – för att lugna ner muslimska makthavare.

Ingetdera känns särskilt bra.

”Skicka provokatörerna till ett skogsbryn där de inte märks” säger förre utrikesministern Jan Eliasson. ”Förbjud all bokbränning” säger Jonas Gardell. ”Förbjud skändning av religiösa skrifter nära religiösa platser” säger Robin Andersson Malmros, Segerstedtinstitutet. Professor Rothstein med flera vill förbjuda bokbränning som politisk maniferstation, förre statsminister Bildt vill att polisen ska neka tillstånd till en manifestation om den riskerar att skada relationen till främmande makt (vilket väl exempelvis demonstrationerna för kvinnors rättigheter i Iran gör). Men så kan vi ju inte ha det.

Så snabbt är vi väl ändå inte beredda att ge upp vår egen uppfattning om frihet? Tänk tanken, att det istället är Putin och den ryska staten som är upprörd och kränkt och ställer krav. Han har ett våldskapital, agerar redan mot Sverige och är säkert redan förbannad på att vi förser hans fiende Ukraina med vapen. Om han då utövar påtryckningar för något vi skrivit, sagt, bränt ryska flaggor eller visat någon satir på tv - ska vi i så fall begränsa demonstrationsfriheten? Tryckfriheten? För att slippa ett raketanfall eller sabotage? Jag hoppas att alla som läser detta säger nej.

Till sist ett citat från Torgny Segerstedt, som Kent Wisti plockade upp härförleden:

”Det besynnerliga är att hänsyn alltid måste tagas till de dumma och fördomsfulla, aldrig till de kloka och vidhjärtade. De ignoreras. Men de trångbröstade får man icke stöta. De bli misslynta och giva uttryck åt sitt dåliga humör. De bli riktroten i uppställningen. De skola strykas medhårs.”

Torgny Segerstedt i Göteborgs Handels- och sjöfartstidning 8/9 1934

PS. Bilden föreställer är från Rom, tidigt 300-tal, och avbildar den kristne Alaxamenos, som hyllar och sörjer en korsfäst åsna, det vill säga Jesus. Blasfemiskt så det förslår. DS.