Inkvisitionen travar in på Dagens Eko

Om någon till äventyrs ännu inte uppfattat att public service-media är satt under hård politisk attack, så borde fjällen ha fallit från ögonen idag.

Ett antal riksdagsmän från SD och KD vill nämligen nu ogenerat skicka in ”oberoende utredare” att härja runt på Sveriges Radios Eko-redaktion. Det är naturligtvis helt bort i tok.

Bakgrunden är den famösa händelsen förra året, när en av Ekots dåvarande reportrar inledde en relation till en man som av SÄPO utpekats som säkerhetsrisk. Det fula i den kråksången var att reportern i stort sett samtidigt gjorde en kritisk granskning av SÄPO:s utpekande, bland annat av just den mannen.

En helt förkastlig sak, givetvis. Trovärdigheten blir omedelbart svårt skadeskjuten om en granskande reporter visar sig ha personliga intressen i och bindningar till det han eller hon granskar.

Som alla numera vet så behövde den här reportern inte avskedas när relationen blev känd, utan slutade på egen begäran. SR:s säkerhetsavdelning kopplades in, vilket rimligen också innebar samarbete med SÄPO i den del som gäller en eventuell infiltration av och hot mot Sveriges Radio.

Den publicistiska delen av händelsen är däremot Sveriges Radios ensak.

Häpnadsväckande

När nu riksdagsledamöterna Mikael Oscarsson (KD) och Linus Bylund (SD) kräver en opartisk utredning av vad som hänt så blottlägger det två saker: dels en uppenbar okunskap om vad oberoende medier innebär, dels en gemensam politisk aktivistisk linje för att på sikt pressa de idag oberoende public-service-medierna till lydnad och underkastelse.

KD:s Mikael Oscarsson utvecklade idag sitt krav i P1:s Studio Ett. Det lät som om han var inspirerad av inkvisitionen.

Oscarsson kräver att en oberoende utredare (eller varför inte ”några stycken”?) går in på Ekots redaktion och tar reda på ”vem som fick informationen om reporterns relation, vem som gav den, hur agerade man och tillkom reportagen på reporterns initiativ eller redaktionens?”

Det är ett ytterst häpnadsväckande och helt unikt utspel. Det innebär ett skarpt hot mot de fria medier och den journalistik som är grunden för vårt demokratiska samhälle.

Det fundamentala i svensk yttrandefrihetslagstiftning är nämligen att redaktionerna är oberoende. Publiceringsbeslut tas av en utsedd ansvarig utgivare, som därmed blir just ansvarig för utgivningen – även straffrättsligt. Det står förstås var och en fritt att kritisera utbudet i public service, men det är alltid bolagen själva som avgör vad som ska publiceras. Så är det och så måste det vara.

Dessutom kräver den lagstadgade meddelarfriheten och anonymiteten från tipsare att redaktionerna har hermetiskt tillslutna system. Ingen extern ”oberoende utredare” ska kunna ställa frågor om på vems initiativ olika reportage kom till. Det borde vara en självklarhet även för Oscarsson och Bylund, men är det tydligen inte.

"Något naturligt"

Jag tror dessvärre att man ska se Oscarssons krav i Studio Ett idag som en fingervisning om vad den sortens politiker är kapabla till om de i framtiden får mer makt över public service-bolagen (och alla andra medier också, för den delen). Jag är långt ifrån säker på att de verkligen i själ och hjärta omfamnar tanken på fria och oberoende medier.

”Det här är inget farligt, det är något naturligt” säger Oscarsson i intervjun, om sitt krav på att externa utredare ska trava runt på Ekots redaktion och fråga ut folk.

Ett sådant uttalande var otänkbart för några år sedan och det får mig att tänka på helt andra länder än Sverige.