Ett fall framåt för Monicas vals

Jodå, det finns all anledning att hålla ett nyfiket öga på de kommande spelåren på Göteborgs Stadsteater. Kanske kan teatern - nu med ny konstnärlig ledning under Linda Zachrison – äntligen ta en mer gedigen och betydelsefull riktning, efter ett antal år av svårbegripligheter varvat med uddlösa skojerier.

Uppsättningen Monicas vals (premiär 1 dec) är i alla händelser ett fall framåt för Stadsteatern, men reser samtidigt en del nya eller nygamla frågetecken – vad håller dagens teater egentligen på att utvecklas till?

Frågetecknen gäller dock inte Karin de Frumerie, som i huvudrollen gör det bästa möjliga av den nästan hopplösa uppgiften att gestalta Monica Zetterlunds liv och gärning som sångerska, artist, skådespelare och person. Eftersom föreställningen innehåller en rad sånger krävs det både talang och skicklighet att musikaliskt ligga trovärdigt nära ursprunget. Karin de Frumerie lyckas väl med sången – inte minst i de svårsjungna, sköra balladerna som Waltz for Debby (Monikas vals), Var blev ni av och Under vinrankan. Hon lyckas också till stor del gestalta den äkta Monica Zetterlunds mimik och kroppsspråk. Uppsättningen Monica vals reser - trots Karin de Frumerie - de nygamla frågetecknen som i mitt tycke funnits under hela förre konstnärlige ledaren Pontus Stenshälls regim på Stadsteatern. Det är som att ingenting får göras helt på allvar, skådespelarna måste ideligen distansera sig från sina rollkaraktärer. Meningslösa eller lättköpta lustigheter – ofta ganska enkelt gestaltade – har avlöst varandra. Så är det även i regin (av Ragna Wei) i Monicas vals. Pjäsen kommer därför aldrig nära Monica Z:s verkliga dilemma; konflikten mellan hennes briljanta konstnärsskap och hennes dåliga självförtroende och det såriga missbruket. Det beror delvis på pjäsen i sig. Tyvärr blir den ibland bara en slags anekdotisk redovisning av diverse mer eller mindre betydelsefulla hållplatser i Monica Zetterlunds liv – ibland rakt av berättade av pjäsens Monica, som om hon höll ett föredrag om sin rollfigur snarare än gestaltade den. Sidofigurer och musik Att sidofigurer som Beppe Wolgers (i rolig hatt), Tage Danielsson (i rolig peruk), Miles David (i rolig trumpet) och Sonya Hedenbratt (i rolig klänning) dyker upp i pjäsen, har möjligen med MZ:s biografi att göra, men inte med en djup gestaltning av ett konstnärskap och en person i kris. Det griper aldrig tag, utan blir mest farsartade krumelurer i kanten (trots att Tage Danielssons omsorg om och kamp med Monica Z:s missbruk i verkligheten var otroligt stark, gripande och medmänsklig). Musiken är pjäsens tyngdpunkt. Mycket kretsar kring den märkliga och geniala inspelningen med Bill Evans och Waltz for Debby. Dan Evmark vid pianot och saxofonisten Karolina Almgren är excellenta i sina stiltypiska solon och insatser. Samtidigt kan jag inte komma ifrån att det blir lite lättköpt att rada upp MZ:s gamla hits – berättelsen om hennes personliga dilemman och om konstnärskapets pris drunknar i pjäsens musikalambitioner. Endast slutackorden blir på riktigt berörande. Då, när pjäsens Monica till sist blir ensam med pianot och sin unika sång – det som, både tragiskt och underbart nog, blev hennes liv in i evigheten.

Jag tror att en stor teater som Stadsteatern i Göteborg måste vara vaksam mot frestelsen att välja pjäser som – i likhet med Monicas vals – mest är en nostalgisk påminnelse om hur det var förr, utan att vilja gå på djupet med konflikter och psykologi.

Nyss såg jag på samma scen föreställningen Yeah, yeah, yeah - berättelsen om Beatles uppgång och fall, givetvis med en rad hitlåtar och mycket underhållande, men utan att lägga till så mycket mer än det vi som publik redan visste. I Stockholm laddar man nästa år för Jussi, en pjäs om operasångaren Jussi Björling på 1960-talet. Jag ska inte överdriva risken, men jag hoppas att våra stora teatrar inte har fått för sig att vägen till en modern, nutida teater ligger i tillbakablickande melodramer om det som varit. Det duger heller inte i längden att locka publik genom att reproducera gammal känd musik. Nostalgihistorier

Det finns förvisso stoff att göra scenisk dramatik av de levnadsöden som exempelvis Ted Gärdestad, Anita Lindblom, Cornelis Vreeswijk eller för den delen Håkan Hellström haft eller har (den senare har ju Göteborgsoperan gjort ett misslyckat försök att iscensätta).

Men är det verkligen sådant vi behöver få från teatrarna 2024? På vilket sätt hjälper dessa nostalgihistorier oss att förstå våra liv i vår dramatiska tid – eller för den delen att få oss ett rejält garv? Oaktat de ljusa stunderna i uppsättningen Monicas vals så längtar i alla fall jag också efter en teater som vågar beröra på riktigt. En teater där skådespelarna får använda sin begåvning till att gestalta en karaktär snarare än att bara spela en roll. Det är det som är det unika med teatern - förströelse kan vi få på annat håll.