Varför så tyst om SVT?

Det är inte förrän huvudet trillar av som bödeln märks.

Sveriges Television tvingas nu som bekant skära ner. Ett antal SVT-profiler (exempelvis kulturens Kristofer Lundström, samhällscheferna Michael Kucera och Kajsa Gudmundson, programledaren Karin Magnusson, utrikeskorren Bengt Norberg) verkar nu välja avgångsvederlag eller pension i stället för ännu en påtvingad slimmad omorganisation.

Samtidigt försvinner några program här, en redaktion där, en hel ateljé hit och några fotografer och ljussättare dit. Totalt 141 tjänster berörs, av cirka 2100 anställda.

SVT-ledningen har inget alternativ till bantningsprocessen, eftersom det här är en politiskt motiverad nedskärning, med just det syfte som bödlar brukar ha – att skilja huvudet från kroppen.

Så var är de starka reaktionerna mot de bakomliggande politiska besluten?

Rädda kulturmänniskor?

Det är fortfarande förbluffande få kreativa röster som hörs i diskussionen om public service. Har alla författare, filmare, artister, journalister och kreatörer – som i snart sjuttio år har haft public service som en av sina viktigaste arenor – lämnat över framtiden för public service till de politiker som vill strypa verksamheten?

Eller, hemska tanke – är de bara rädda för att inte längre vara till lags i en ny politisk miljö?

Att SVT:s medarbetare de senaste veckorna beskriver sig som ”chockade, omtumlade och sorgsna” är inte så konstigt. Men det är så dags nu.

Korten har legat på bordet länge. Alla partier i Tidö-regeringen har i god tid innan förra valet berättat om sina ambitioner (utom möjligen liberalerna, men det är som bekant ett stympat parti snart utan betydelse). Varför lyssnade så få?  

Det är som att journalister både inom och utom public service inte riktigt har trott på – eller förstått – vad det egentligen har inneburit att både moderaterna och KD de senaste åren har staplat argument efter argument mot public service på hög, i ungefär samma aggressiva tonläge som Sverigedemokraterna länge har haft.

"Smalna av"

Det var till exempel över fem år sedan som KD-ledaren Ebba Busch ställde ut ett tydligt vallöfte: ”Vinner vi valet så skär vi ner på public service!”. Verksamheten ska smalnas av och begränsas till nyheter och smal kultur och ”då kommer man också att kunna smalna av budgeten” slog hon fast. (Ekots lördagsintervju mars 2021). Det fanns inget att missuppfatta i det uttalandet.

Talet om ett ”smalare” SVT - där i stort sett all underhållning överlåts till rent kommersiella tv-kanaler - har flugit över huvudet på de flesta medarbetare (och tittare), som verkar ha tänkt att ”det där kan väl ändå aldrig bli verklighet”.

Den viktigaste frågan

Det är så klart sorgligt när enskilda medarbetare inom public service drabbas.

Men den viktigaste frågan handlar inte om minskade arbetstillfällen för anställda och frilansare, utan om det som väntar i förlängningen, nämligen en ovanligt brutal och snabb nedmontering av tre av landets största och mest betydande kulturinstitutioner – SVT, SR och Utbildningsradion. Om Tidö-partiernas mediepolitik får fullt genomslag, med Sverigedemokraterna i det kulturpolitiska förarsätet, så innebär det inget mindre än ett dråpslag mot det framtida svenska utbudet av bred kultur och bildning.

Närmast sörjande och anhöriga blir så klart de allra flesta medborgare i Sverige – som i värsta fall inte kommer att sakna kossan förrän de upptäcker att båset är skrämmande tomt.

Gripet ur luften

Den som backar tillbaka några år, och analyserar det högerkonservativa anslaget mot public service, upptäcker snart att argumenten framför allt är känslomässiga och oprecisa. Ebba Bushs argument om att minskade anslag och smalare verksamhet skulle "stärka public service" är helt gripet ur luften, det saknar evidens och upprepas ändå papegojalikt av samtliga Tidö-partier.

Den brittiska oberoende myndigheten Ofcom – som kanske är den mest vederhäftiga och oberoende källa man kan ha i mediefrågor – har övertygande visat på motsatsen. Här finns alltså ett seriöst beforskat och utvärderat resonemang att ta fasta på. Ofcoms analys är INTE att public service ”stärks” av att renodlas till en smalare samhälls- och kulturkanal. Dess värde och publika förankring ligger i stället i kombinationen av hög trovärdighet i nyheter och samhällsprogram och samtidigt en bred programmix som kan nå hela befolkningen, enligt Ofcom.  

Tidö-partierna har inte ens försökt att motbevisa detta i debatten. De redovisar inga empiriska argument för sin ståndpunkt. De bara kastar fram ett tyckande, rakt ut i luften.

TIdö-partiernas bärande idé tycks vara att public service-bolagen ska lägga ner en stor del av det programutbud som den stora publiken uppskattar och tar del av. Samt därefter få successivt krympande anslag. För att uppnå – vadå? Och i vems intresse? Eftersom intresset sällan ljuger, så ligger det nära till hands att de intressen man visar omsorg om är den politiska maktens intresse av att styra obekväma och betydelsefulla mediekanaler, samt att gynna de som driver en rent kommersiell publicistisk verksamhet. Däremot går de inte publikens intressen.

Det viktiga med public service - och som flera Tidö-parter mer eller mindre öppet numera säger sig vilja komma åt - är att bolagen kan driva sin journalistik och programverksamhet med hög integritet, utan hänsyn till såväl politiska påtryckningar som kommersiella intressen eller andra hänsyn (men förstås inom de ramar som lagar och förordningar sätter upp).

Kulturell infrastruktur

Både partiledare, riksdagsledamöter och debattörer utgår i diskussionen om public service ofta från vissa program eller programgenrer. Det är ett märkligt resonemang - ungefär som att ogilla motorvägar bara för att de ibland har tjälskador och sträcker sig miltals genom fula skogspartier utan natursköna rastplatser.

Jämförelsen är inte så hisnande som det verkar. Ty det som public service år efter år skapar är en bred och demokratiskt tillgänglig kulturell infrastruktur för hela vårt land.

Det är självklart att public service innehåller program som för en del tittare/lyssnare verkar meningslösa eller provocerande, men som för andra berikar vardagen och ger nya perspektiv.

Det är just de skiftande uppfattningarna hos public service-publiken som är en av huvudpoängerna med public service. Jag vågar dessutom hävda att det inte finns någon annan arena som i nuet definierar vår nation, så som den faktiskt är i verkligheten.

Slutmålet: politiskt styrda medier

Den som följt debatten några år förstår vad slutmålet är för framför allt sverigedemokrater, men också moderater och kristdemokrater: ett mindre populärt, mindre betydelsefullt och mer politiskt styrt public service.

Politiseringen av – och det ”stärkta greppet” om – public service blir därmed absolut.

Liberalerna har, i ett plötsligt anfall av klarsyn, skrivit i sitt partiprogram: ”Public service-medierna, med sitt uppdrag från det offentliga, är extra sårbara för detta." (alltså politisk styrning, min anm).

Om liberalerna fortfarande menar allvar med det bör de snarast markera hårt och inte acceptera de pågående neddragningarna på public service. Men den nuvarande partiledaren verkar inte bry sig nämnvärt, eller snarare inte alls.

Att diskussionen har rört sig så snabbt åt det public service-fientliga hållet beror framför allt på en rätt omfattande kampanj. Främst orkestrerad av Sverigedemokraterna, som länge visat avsky för "mainstream-media", men också av nya publicister som exempelvis propagandisten Henrik Jönsson och Kvartals redaktion med Jörgen Huitfeldt i spetsen. Men tyvärr också också av det faktum att SVT - främst - och SR varit alldeles för följsamma mot även orättvis kritik och anpassat sig, vad gäller både form och innehåll. Det tror jag är en felaktig väg och det ska jag orda mer om i ett inlägg i morgon. Så prenumera på min blogg - det är gratis!