Militarismens tid är här...

Det är en svår tid i världen. Våra synvinklar förändras snabbt.

Plötsligt har militarismen tagit över. Kriget i Ukraina har gjort att vi idag nästan bara tänker i militära termer.

De flesta som framträder i SVT och andra kanaler är krigshistoriker, överstelöjtnanter i uniform, lektorer i krigsvetenskap och säkerhetspolitiska analytiker. Det är genom deras ögon vi följer truppförflyttningar, sprängningar, erövringar och granatnedslag i det avskyvärda kriget mot Ukraina.

Samtidigt är det som att verkligheten – kriget och krigshotet - ändå inte är här på allvar. Vi fascineras av kriget, vi läser och ser. Vi oroas och förfasas. Men vi rustar oss inte för att kriget kan vara över oss om några månader, med umbäranden och elände som vi inte ens kunnat drömma om.

Just nu är det TV-spelsgenerationen som redigerar både sociala medier och etablerade nyhetsmedia. Eller hur ska man annars förklara den dramatiska effektmusik som läggs på nyhetsfilmer från stridsområden i Ukraina, exempelvis i Aftonbladet? Måste verkligheten förstärkas, dramatiseras, fictionaliseras? Vem har bestämt det?

Ibland varnas det för ”starka bilder” när vi får se ryska män ligga ihjälskjutna i lantliga diken. Men varningstexten finns inte kvar i de inslag där civila kvinnor och barn stretar fram med en cykel och en kasse bröd på leriga vägar, förbi kvarter efter kvarter av helt utbombade huskroppar.

Börjar vi tappa proportionerna? Fascineras vi av döden, men inte av livet som ändå fortgår? Och inbillar vi oss att vi för alltid är förskonade; att det krig som dag för dag kommer närmare våra liv och vår verklighet ändå aldrig kommer att drabba oss? Ungefär som de strider som vi – eller de unga bland oss – i decennier har utkämpat i fiktiva landskap med fiktiva vapen och med oss själva som odödliga avatarer till ljudet av effekter och spänningsmusik?

Lever vi, med andra ord, i ett slags förnekande? Har några av oss svårt att se skillnad på den virtuella värld som vi kontrollerar med vår joystick och den verkliga världen - den där granaterna på riktigt slår in i huskroppar och dödar oskyldiga? Utan omstart och nya levels och liv?

Militarismens skygglappar

Jag vet inte. Men däremot tror jag att den ensidigt militaristiska synvinkeln ger oss skygglappar. Vi bortser från att ju längre det omöjliga kriget pågår, desto närmare kommer diplomatin. Den enda diplomat jag har hört i olika tv- och radiosändningar är nestorn Jan Eliasson. Han har säkert kloka synpunkter, baserat på gamla och idag irrelevanta erfarenheter. Men inget hörs från de som idag är aktiva på UD. Ingenting om några diplomatiska kontakter. Ingen ställer heller frågan.

Det är ingen tvekan om att kriget i Ukraina har blivit ett epicentrum för en kraftmätning mellan de västerländskt liberala värden som vi bekänner oss till och de auktoritära samhällen som Ryssland, Kina med flera vill bygga. Där vi tror på demokrati, medborgerliga fri- och rättigheter och folkstyre – där tror de auktoritära staterna på en slags repressiv upplyst härskarklass. Det är i det perspektivet självklart att vi måste försvara vår demokrati även med militära medel, som nu görs i Ukraina.

Men det är också lika självklart att vi en dag måste dämpa militarismen och i stället lägga större vikt vid diplomati och förhandlingar, som i sin tur måste leda till en ny verklighet, med pånyttfött utbyte av handel, kultur med mera.

Ryssland utan Putinism

Kriget i Ukraina handlar inte bara om att försvara en suverän nation, det handlar också om att försvara den västerländska demokratins grundpelare och fortbestånd. Och dess syn på global samverkan, utbyte och gemenskap. Det ligger alltså även i vårt intresse att ett framtida Ryssland – utan Putinismen, med en mer och mer demokratisk ordning – efter kriget blir en samarbetspartner och inte en motpart.

Kriget i Ukraina får med andra ord inte bli ett argument för de nationalistiska krafterna i västvärlden att mura upp nya, svårforcerade gränser runt våra nationalstater.

Alla som har haft en ovän vet att det enda sättet att inte längre ha en ovän är samtal. Hårda knytnävar kan få ovännen tillfälligt passiv, men det tar inte bort hans aggression. Det enda som kan vända ovän till vän är samtal och åter samtal. Och i förlängningen även ömsesidig förståelse och – även om det känns avlägset i skrivande stund – också förlåtelse.

Krig är inte bara krig. Krig är också diplomati och, även om det är riskabelt och enormt svårt på sitt sätt, så önskar jag att den nya regeringen, helst tillsammans med den gamla, tog internationella diplomatiska initiativ, för att förbereda och ha kanalerna öppna den dagen Ryssland är villigt att avsluta sin bisarra ”militära operation”. Och vi andra måste ta till oss att hotet om krig, även för Sveriges del, är på riktigt. Och kan inte växlas in till ett uppgraderat Grand Theft Auto.

PS: För övrigt är det bisarrt att när Ryssland är som mest aggressivt, vilket innebär ett säkerhetshot även mot Sverige – ja, då tillsätter vi en oerfaren och utrikespolitiskt tveksam Sverigedemokrat som ordförande i riksdagens folkvalda utrikesutskott. Vad signalerar det om maktförhållandena i den kommande svenska regeringen? Och vad betyder det för vår säkerhet? Och hur innerst in i glödheta kunde det gå så snabbt att acceptera det parti man enhälligt fördömde för bara ett antal månader sedan? DS.