Zlatan och de fallna statyerna

Förnedrad och vanärad har nu Zlatan-statyn i Malmö svepts in i en svart plastsäck och forslats bort till ett ännu så länge okänt öde. Kanske lika bra det.

Tanken att ge vissa människor evigt liv genom att gjuta en grandios avbild av dem – och bokstavligen sätta dem på piedestal – är för det mesta en dålig idé.

Statyer blir alltid starka symboler. Som ett slags officiella utropstecken i våra offentliga miljöer. Statyerna verkar eviga, men är sällan det. Det symboliska värdet av dem omprövas när samhället runt dem förändras.

Att komma på tanken att resa statyer över människor som fortfarande är i livet är dessutom ytterst riskabelt. Den man hyllar idag kan vara den man avskyr i morgon. En människas gärning är knappast avslutad förrän hennes liv också är det.

Kitchig avbild

Extra dålig blir idén om en hyllande staty när det konstnärliga uttrycket är så groteskt överdrivet som i fallet med Zlatan-statyn.

Fotbollförbundets avsikt var säkert att ge en hommage till en av våra största och kaxigaste fotbollsspelare. Men resultatet blev istället en kitschig avbildning av en aggressiv målgest, ett stöddigt uttryck helt utan komplexitet eller fotbollsglädje. Möjligen en bild av en idealiserad Alfa-hanne, men inte den som skyddar sin flock, utan den som halvnaken rusar fram på sin egen, individualistiska väg.

Ett konstnärligt uttryck som också säger en del om vår tids ideal.

På sätt och vis kan man jämföra den med Carl Eldhs staty i Tegnérlunden, "Den unge Strindberg i skärgården", som i hög grad präglas av dåtidens idealiserande natur- och kroppsideal.

För övrigt är det säkert ingen tillfällighet att både staty-Strindberg och staty-Zlatan på exakt samma sätt rynkar ögonbrynen bistert hårt, spänner arm- och lårmuskler och exponerar sexpacken på magen – säkerligen en blinkning från skulptören Peter Linde till föregångaren Carl Eldh.

Konsten är helig

Men vad man än må tycka om Zlatan-statyn så är det förstås vansinne och idiotiskt primitivt att bokstavligen såga den jäms med fotknölarna. Liksom det alltid är vansinne när missnöjda tar saken i egna händer och vandaliserar konst.

Zlatan är ju inte precis Saddam eller Stalin. Hans enda försyndelse – om det ens är en sådan – är att han har investerat pengar i Hammarby IF. Inget att bråka om, ens för en enögd malmöit.

Men statyer är som sagt symboler. Och symboler kan både användas och angripas. Det var exempelvis till krigarkungen Karl XII:s staty i Kungsträdgården som nynazisterna på 1990-talet gick för propagandamöten och provokationer.

Andra konstnärer har fått se sina skulpturer angripna och förstörda. Marianne Lindberg de Geers kanin Mate Hunting slängdes handgripligen i Viskan i Borås och hennes skulpturgrupp Jag tänker på mig själv har levt ett tufft liv i Växjö och också den blivit söndersågad jäms fotknölarna av anonyma småländska konstvandaler.

Vad vill vi minnas?

Det är alltid etablissemanget eller makthavarna som reser statyer. Syftet är förstås att skapa minnen – minnen av fornstora dagar, minnen av betydande personligheter eller minnen av händelser. Men det betyder inte att dessa minnen för evigt prompt måste vara fastgjutna i betongen.

USA:s president Donald Trump blev häromåret rasande när de styrande i Charlotteville monterade ner ryttarstatyn över slaveriets försvarare, sydstatsgeneralen Lee, två år efter de dödsskjutningar som utlöste upplopp i staden. Flera sydstatsgeneraler har, på goda grunder, plockats bort ur de offentliga rummen i USA. "Sorgligt att se vårt stora lands historia och kultur slitas sönder genom att våra vackra statyer och monument avlägsnas" twittrade Trump, som om rasism vore en kulturyttring värd att bevara och som om rasismens förkämpar för evigt måste sitta på piedestal till allmän beskådan.

Även Gunnar Gren

Den riktige Zlatan är för tillfället tillbaka i Milan som proffsspelare. En annan tidigare Milan-spelare, den elegante högerinnern Gunnar Gren – som tog både OS-guld och VM-silver, vilket Zlatan faktiskt inte gjort – förärades en staty i sin hemstad Göteborg 1993.

En lågmäld staty, där Gunnar Gren avspänt klackar en boll. Lika mycket en hyllning till fotbollskonsten som till Gren själv.

Men även den statyn har faktiskt förstörts. Två gånger till och med. Först blev den påkörd av en snöplog, några år senare var det några skönandar som en mörk natt välte statyn och sågade loss bollen.

Vad Gunnar Gren gjort för att förtjäna detta står fortfarande höljt i dunkel.

Han hade i alla fall inga aktier i Hammarby.