Persbrandt & Hammarskjöld
Det är någonting med Mikael Persbrandt. Jag var ängslig för att all reklam för det spelbolag som Persbrandt sålt både sin röst, ansikte och begåvning till - och som han sannolikt dragit in sina senaste årsinkomster på - skulle stå i vägen för hans gestaltning av den svenske FN-legendaren Dag Hammarskjöld.
Jag menar - hur trovärdig blir man som idealist och folklig fredsmäklare om man i övrigt ägnar sin skådespelartalang åt att ideligen lura vanligt folk att spela bort sina pengar? Men det finns förstås en anledning till att Persbrandt får huvudrollen i både Bet365:s tjatiga reklamfilmer och i den nya storfilmen Hammarskjöld. Mikael Persbrandt är nämligen alltid magnetiskt närvarande framför kameran.
Världens omöjligaste jobb
Hammarskjöld är en nästan två timmar lång film om Dag Hammarskjölds sista år i livet, fram till hans bråda död i nuvarande Zambia i september1961. Genom Mikael Persbrandts gestaltning får vi å ena sidan en FN-chef med stark tro på politikens och diplomatins möjligheter att lösa konflikter, å andra sidan en stark skildring av en ogift, ensam man som vigt sitt liv åt ett kall som många motarbetar och inte uppskattar, förrän möjligen efter hans död. Han har "världens omöjligaste jobb" tillsammans med en rad entusiastiska medarbetare, varav någon till slut vänder sig från honom. Men oavsett om han är mitt i storpolitikens stormiga öga, så har han bara sin butler att prata med när han kommer hem till lägenheten. Sällskapet består också av en tillgiven, tam markatta som gärna sitter på hans axel och gör honom sällskap vid middagsbordet. Blinkningen till Pippi Långstrump är kanske given men möjligen oavsiktlig - Dag och Pippi delar ödet att vara bland de starkaste i världen, men också bland de mest ensamma. När Pippi sitter och stirrar in i ett sterainljus på kvällarna, så sitter Dag Hammarskjöld och stirrar in i sin skrivmaskin. Som om de båda försökte få grepp om tillvaron. Det finns något gripande i det.
Världspolitikens dilemma
Jag blir glad åt att se en film som vill gestalta både världspolitikens dilemma (i det här fallet öst kontra väst, kolonialism kontra självständighet) och ett privat dilemma (plikt kontra frigörelse, hängivenhet för den stora "saken" kontra den privata längtan efter det lilla livet och kärleken). Det kan upplevas som splittrat, men jag tycker att regissören Per Fly håller ihop det mycket väl.
Flimens scenerier är många och vackra. Tempot svackar aldrig, berättelsen är fängslande hela vägen. Gradingen (färgsättningen) är värd allt beröm; varje filmruta andas en inte alltför avlägsen dåtid, utan att vara överdrivet påtaglig. Snyggt gjort! I huvudsak är Hammarskjöld alltså en storslagen film om ett stycke svensk politisk och privat historia. Se den! Och kanske kan du då också le lite i smyg åt den onödiga sekvensen i början, där Hammarskjöld frågar sin sekreterare om hon köpt wienerbröd och hon replikerar att han får köpa sina wienerbröd själv. Det är ett par filmrutor som enbart tycks ditmonterade för att förklara varför Mikael Persbrandt har en rondör runt midjan som fjällvandraren och friluftsmannen Dag Hammarskjöld aldrig hade.
