VM-kulan i luften i Borås

Jag har alltid tyckt att bra fotboll är som opera.

Det vill säga ett gytter av starka känslor, intriger, lömskhet, ensemblespel, solister, vinnare och förlorare. Ett drama med stora gester, många färger – och paus i mitten.

På Stadsteatern i Borås har fotboll nu också blivit ett stycke sprudlande musikal, i och med Den varmaste sommaren som hade premiär i går (16 mars).

Anslaget är snillrikt och för tankarna till både Shakespeare, italienska commedia dell'arte-figurer och de kringresande gycklarna i Bergmans Det sjunde inseglet. För att nu inte tala om August Blanches Ett resande teatersällskap. 

Det är just ett resande teatersällskap som välkomnar oss, i tidlösa rockar, gula strumpor med strumpeband samt slitna kängor. De vill gärna berätta en historia om något som har hänt i gamla tider, kanske för hundra år sedan – vem vet?

Sommaren 1994

Men det handlar förstås om den underbara, varma sommaren 1994, när Thomas Ravellis avgörande straffräddning mot Rumänien fick hela Sverige att exakt samtidigt vråla ”Jaaaaaaaa!”  mitt i natten. Den sommaren när Sverige grävde guld i USA och kom hem med ett överraskande VM-brons.

Det är modigt av musikalens skapare Dag Thelander (text) och Per Wickström (musik) att hålla sig så tätt intill det verkliga skeende som var under fotbolls-VM 1994, både vad gäller matcherna, mutförsöken, ångesten och lyckan. Detta är verkligen teater om en fotbollsturnering som många av oss minns.

Historien berättas genom de kollektiva sångerna, då och då med solon av de landslagsprofiler som gestaltas: bland andra det själviska fotbollsgeniet Brolin, den ständigt sidsteppade Limpar, den ångestridne målvakten Ravelli och givetvis också förbundskaptenen Tommy Svensson.

Hela föreställningen präglas av en uppbar spelglädje, med många fiffiga och koreografiska grepp som roar. Manuset glider då och då ner i allvar – detta är ju även Lasermannens och nynazismens tid i Sverige – och skildrar också den press som både laget och enskilda spelare befann sig i.

Ravellis räddning

Men mest studsar både manus och musik fram på ett väldigt lekfullt och nästan schlagermässigt lättillgängligt sätt genom hela föreställningen. Det här borde bli en publiksuccé – om inte annat så för den spännande (jo, faktiskt!) straffsparksläggningen mot Rumänien på slutet. När Thomas Ravelli (härligt gestaltad av Susanna Helldén) tar den sista straffen, liggande utsträckt i luften, jublar salongen högt. Igen. Ensemblen och regissören Magnus Berg har valt att betona att det vi ser på scenen är teater. Här eftersträvas ingen realism. Allvar och osämjor byts snabbt till humor och koreografi. Det är gjort med gott självförtroende och väldigt underhållande.

Kostymerna (designade av Lotta Nilsson) är kongeniala och burleska, med 1500-tals-pipkragar, gula Pippi-strumpor med strumpeband och till sist landslagsdräkter med de tre blå ränderna man hade då. Det markerar – som hos Shakespeare – att det som berättas är tidlöst, även om berättelsen tar avstamp i den epok då Kung Brolin regerade.     Detta understryks också av att inte en enda riktig fotboll och inte ett enda äkta filmklipp finns med. Och den feelgoodsång vi alla sjöng på under sommaren 1994 – När vi gräver guld i USA – är bara lekfullt insmugen som några knappt märkbara strofer i första och sista låten i denna bubblande, roliga föreställning. Elegant.

Varför så mycket fotboll?

Varför spelas det plötsligt pjäser om fotboll på våra stora teaterscener?

Tja, det är nog inte så konstigt egentligen. Fotboll och fotbollsbragder är ju en vital del av vårt kollektiva minne. När bragderna dessutom ligger relativt nära i tid så handlar det om nostalgi (åtminstone för den tänkta publik som har personliga minnen från dem).

Och nostalgi säljer. Vem vill inte återuppleva lyckliga ögonblick?

I Göteborg spelas just nu två andra fotbollspjäser samtidigt. Stadsteatern på Götaplatsen ger Gertrud Larssons Änglarna, finns dom? och Angereds teater ger föreställningen Blås av matchen.

Den sistnämnda pjäsen har jag inte sett, men Änglarna-pjäsen fastnade i mitt tycke alltför mycket i schabloner och stereotyper, som vare sig gav tillräcklig underhållning eller fördjupning.  

Borås stadsteater har konstnärligt gjort ett mycket mer konsekvent val. Man vet vad man vill berätta, hur man ska berätta det, man vet att balansera humor och allvar. Och att teater helt enkelt handlar om att roa publiken med en god och tankeväckande historia.

Det blev en klockren fullträff i Borås. Rakt upp i krysset. Åk dit och se själv, även om det är bortamatch för många av oss.   *** Bilden från programbladet: Alexandro Soltani, Lennart Eriksson, Dodona Imeri, Simon Rajala, Susanna Heldén, Elin Bornell. Bandet: André Egbo, Alicia Jardine, Robin Egbo Bild: Amelia Bordahl