Vitbok - en väg ur SR:s återvändsgränd?

Ekot har foten i kläm. Nu i eftermiddag (18/5) meddelade redaktionen att man ska göra en egen förnyad och fördjupad granskning av den remarkabla situation som vållat flodvågen av kritik.

Det är bra och den enda vägen att gå.

Det är samtidigt viktigt att Sveriges Radio även fortsatt står emot kraven på en extern utredning. Som jag skrev i Göteborgs-Posten (16/5) så har jag utomordentligt svårt att förstå att så många journalister och debattörer plötsligt ansluter sig till en linje som stödjer olika förslag på en utomstående intervention på Sveriges Radios centrala nyhetsredaktion.

Att en hel hoper nätaktivister (nästan uteslutande äldre män, visar det sig) kastat glåpord och idiotförklarat mig efter GP-artikeln var väntat. Betydelsen av meddelarskydd och journalistiskt integritet är inte lätt att begripa, i synnerhet inte om man inte vill, utan nöjer sig med att delta i det mångåriga drev som är orkestrerat av de som av ideologiska och politiska skäl inte gillar public services oberoende ställning.

Men nu är läget som det är. Foten i kläm, som sagt.

För att möta anstormningen av kritik mot Ekots oväld, så vore det därför klokt av Ekot och företaget att inte bara göra en ny intern utredning, utan att med den som utgångspunkt utarbeta en offentlig, preciserad och tydlig vitbok. Vitboken bör innehålla en redogörelse för den tekniska processen av det som SR (i och för sig korrekt) kallar personalärende, med rimlig hänsyn tagen till den tidigare anställde, men framförallt en redogörelse av alla publicistiska överväganden och resonemang som gjorts kring reportagen, oberoendet och risken för påverkan. Och förstås eventuella lärdomar: vad borde man ha gjort på alla dessa områden, så här i eftertankens kranka blekhet?

En sådan vitbok skulle också kunna vara proaktiv och ge en möjlighet att offentligt förklara de svåra avväganden som finns, exempelvis när det gäller en redaktions möjligheter att publicera granskningar och nyheter om sina egna medarbetare och chefer. Samt även ge förslag till hur sådan hantering kan utvecklas i framtiden.

Styrelsen och utredning

Det fortsatta förloppet hänger på hur väl Ekot fullgör detta nya steg. Styrelsen för Sveriges Radio kan sannolikt tillsätta en extern utredning, om den skulle vilja. Men då innebär det också ett underliggande misstroende mot styrelsens VD. Jag var själv anställd journalist under konflikten på Radio Göteborg 1982. Det utmynnade i en extern utredning och dåvarande VD:n lämnade sitt jobb efter att utredningen riktat kritik. Men då gällde det vad som upprepade gånger publicerats och tillsynen av programverksamheten, samt VD:s hantering av hela konflikten. I Ekots fall gäller det än så länge inte själva journalistiken, utan misstanken om oväld och möjligen bristfällig hantering. Det är kanske inte tillräckligt för att styrelsen ska begära något annat än en intern utredning. Och en vitbok.

Orimliga förslag

Hur svår hela den här frågan är visas av att de auktoriteter som mest framträtt i debatten och varit kritiska till SR, har haft helt olika förslag.

Värst av alla har faktiskt yttrandefrihetsexperten Nils Funcke uttalat sig. Han vill ha "klarspråk om vem som berättat vad och vem som gjorde vad och när." Han vill att SR:s analys ska lämnas över till "en grupp av betrodda personer och ge dem mandat att vända på varje sten".

Funcke vill alltså med andra ord att hela det interna arbetsmaterialet (inkluderat mejl, säkerhetsmässiga överväganden, personliga förhållanden etc) på Sveriges Radio ska lämnas ut externt, plus ingående samtal eller förhör med ett antal medarbetare. Det är ju helt orimligt. Hur kan någon, som arbetat aktivt som journalist, ens för en sekund stötta den tanken?

Livsluften för Sveriges Radio är den inre och yttre fria debatten om vad som bevakas, skildras och rapporteras. Diskussionen om programmen måste alltid föras av alla och envar. Det är så klart även helt okej att tycka att VD eller Eko-chef borde ha agerat annorlunda och det är så klart viktigt med en diskussion om hur redaktionerna ska hantera otillbörliga bindningar mellan journalister och andra intressen och personer.

Men det är en sak. Att begära att externa utredare går in och kartlägger en redaktionell satsning och ett internt händelseförlopp är en helt annan