Visby, torsdag: Ingenjören och landsmodern

Jag vet, jag är försenad. Detta skrivs på söndagen, när (nästan) bara katterna är kvar i gränderna i Visby. Region Gotland har numera infört fyradagars-vecka - åtminstone vad gäller politikerveckan i Almedalen. Torsdagen var den tredje dagen och föste fram två potentiella regeringskamrater på Almedalens stora scen.

Som lunchmeny serverades först Daniel Helldén, Miljöpartiets ena språkrör. Fast jag har utomordentligt svårt att begripa varför det andra röret, Amanda Lind, inte också står på scenen? En välrepeterad talkshow om politiska visioner, med två språkrör som växelvis levererat härliga och optimistiska framtidsvisioner, hade väl tagit udden av det mesta?

I stället får vi träffa statsvetaren Daniel Helldén i ett solonummer. Uppenbarligen engagerad, uppenbarligen kunnig och faktiskt med mer pondus än förr, även om de språkliga stakningarna och snubblandet på orden finns kvar. Men begriplig är han ju.

Ingenjörsaktigt

Det är ändå något ingenjörsaktigt över hans tal. Helldén berättar hur han och det andra språkröret Amanda (som sitter i publiken men inte får stå på scenen) åkt land och rike runt, träffat industriföretag som elektrifierar, kommuner som bygger ut kollektivtrafik och vanligt folk som köper solceller. Det handlar mycket om teknikutveckling, om natur som måste bevaras och om värmeböljorna i Europa som ytterligare en varning till mänskligheten.

Men om möjligheterna att bilda en regering tillsammans med Socialdemokraterna och eventuella andra partier talade Daniel Helldén inte alls. Den politiska verklighet som kommer att bli faktum efter valet och som ju är en ömmande akilleshäl för de rödgröna, och då inte minst Miljöpartiet.

Kärnkraftsfrågan spökar. Helldén och hans parti smiter för tillfället undan konflikten, genom att snudd på håna nuvarande regering för att man - trots alla utfästelser - inte satt spaden i jorden för nya kärnkraftverk ännu, utan bara lyckats "lovat bort 1000 miljarder av skattebetalarnas pengar, och ändå lyser kärnkraften med sin frånvaro." (enligt Helldén).

Helldéns och Miljöpartiets envetna linje är som bekant utbyggnad av alla andra förnyelsebara energislag. Den hjärtefrågan tror jag blir viktigare för Miljöpartiet än motståndet mot kärnkraft.

Att så kaxigt säga nej till ny kärnkraft och samtidigt lika kaxigt vilja bilda regering med socialdemokraterna - som vill bygga ut kärnkraften via en bred lösning i riksdagen - är ju lite som att sitta fast med foten i en rävsax och ändå låtsas vara en frihetsrörelse.

Landsmodern

Kvällsföreställningen tillhörde sedan Magdalena Andersson, som lärt av centerpartiet och i ett anfall av folklighet klev upp på Almedalsscenen direkt från publikhavet.

De flesta Almedals-tal är relativt ickekonkreta, och fyller snarast funktionen av att skicka signaler både till egna anhängare och den allmänhet som följer talen via tv och tidningar. Därför är det intressant att försöka spåra den tendens (eller strategi) som ligger under det som faktiskt sägs.

Magdalena Andersson hade utan tvekan bemödat sig om att i sitt tal försöka höja sin trovärdighet som stabil och ansvarstagande. Här lanserades en något självkritisk blivande statsminister, vars ambition är att omfamna hela landet och alla människor. Ord som att återupprätta "tillit" och "samhällsgemenskap" var centrala. Hennes regering ska minsann inrikta sig på att "öka samhällsgemenskapen och värna respekten människor emellan". Vilket väl är en mycket sympatisk ambition - vem tycker inte det? Möjligen faktiskt sådana som SD-företrädare och regeringens Johan Forssell och Carl-Oskar Bohlin - det är trots allt utomordentligt svårt att tänka sig att de skulle ta samma ord i sina munnar.

Det verkade som om Andersson vädjade till vår vilja till försoning och humanism, snarare än att hon polemiserade mot sina motståndare i sak (även om hon förstås kritiserade Tidö-regeringen, men utan något särskilt aggressivt tonläge).

Hon har opinionsvinden i ryggen, eftersom bilden av Tidö-regeringen är rätt så cementerad vid det här laget. Att försöka framstå som en mjuk motvikt till det som betecknas som hårt, omänskligt och SD-styrt är nog ingen dum taktik. Och det lät som att hon nog talade för fler i sitt parti.

Vad som däremot är det egentliga resultatet av socialdemokratins "självkritik", som Magdalena Andersson talade om, förblev oklart. Att partiet, som hon sa, blivit ett "rakare och mer handlingskraftigt parti, som ska gå tillbaka till det som är vår historiska uppgift" berättar ju egentligen ingenting. Vad är det i så fall för tokiga ideologiska snedsteg och idéer man har lämnat bakom sig?

För det är väl knappast så att Magdalena Andersson ångrar de anpassningar till högerblockets politik som hennes parti gjort de senaste åren?

Ingen vet säkert, men att vara självkritisk i en bisats låter ju ödmjukt. Och ödmjukhet måste väl en potentiell landsmoder utstråla, tänker säkert partistrategerna och talskrivarna.

Och om det nu inte skulle bli seger i valet i september, så kan Magdalena Andersson trösta sig med att hon i alla fall vann publikligan: 3 800 personer stod i kvällssolen och lyssnade.

LÄS MER: Visby, måndag: Ankomst, demokrati och Scherman >>> LÄS MER: Visby, tisdag: Busch, media och kultursossar >>>

LÄS MER: Visby, tisdag kväll: Liberalernas griftetal? >>>

LÄS MER: Visby, onsdag: SD-lättja och Center-fest >>>