Valspurt: otäck hets mot TV4

Sverigedemokraterna valspurtar idag i EU-valet genom ett massutskick av sms-meddelanden till ett okänt antal mobiltelefoner, med udden riktad mot - TV4.

Det är både häpnadsväckande och förväntat. Häpnadsväckande, eftersom SD som landets nästa största parti, borde avhålla sig från att göra en valfråga av den granskning partiet blev utsatt för i ett av våra medieföretag. Förväntat, eftersom SD alltmer högljutt attackerar all fri journalistik och alla fria medier.

SD ser som bekant oberoende journalister som fiender. Partiet har, sedan det grundades, propagerat mot public service och det man kallar mainstream media. Eller ”vänsterliberala klägget”, som ordförande Åkesson numera har myntat. Skälet är uppenbart och strategin ligger i öppen dager: SD vill inte bli kritiserade, SD vill inte ha mångfald i medierna. SD vill ta makten över media och är i full fart med att bygga upp sina egna, partitrogna kanaler och program. Samt att intensivt försöka snöpa public service. Den som vägrar se denna SD:s odemokratiska inriktning måste blunda hårt.

Det är tyst som i graven från de övriga Tidö-partierna. Det är som att SD obesvärat kan flytta fram sina extrema positioner även i mediefrågor, utan att något av de andra partierna ens vågar knysta.

Att landets näst största parti som ett sista inlägg i årets EU-valdebatt attackerar media – och kallar ett granskande journalistiskt program för ”påverkansoperation” – borde inte höra hemma i en demokrati av svenskt snitt. Oavsett vad man tycker om den aktuella granskningen av SD:s trollfabrik.

Nytt tonläge

Sverigedemokraterna har – som alla vet – infört ett helt nytt tonläge i svensk politik. Och, vad värre är, i grunden också urholkat de värden som vi i många generationer varit överens om som särskilt viktiga för en fungerande demokrati: den vidsträckta och oberoende yttrande- och tryckfriheten. För en månad sedan kom den senaste public service-utredningen med nya förslag från den kommitté som förre KD-ledaren Göran Hägglund lett. I den konstaterar man en tendens som medieforskningen noterat, nämligen att folk med starka högersympatier har lägre förtroende för de etablerade medierna än vad människor i gemen har. Men utredningen gör ingen analys av vad som ligger bakom det minskade förtroendet från väljare på den yttersta högerkanten. Det borde man ha gjort. Istället skriver kommittén att ”det ligger ett stort ansvar på företagen att nå de som i dag har ett lägre förtroende eller som saknar en relation till public service.” Man kan inte tolka det på något annat vis än att Hägglunds kommitté vill ålägga SVT och SR att ändra journalistiken och innehållet så att det också blir accepterat av de som står längst till höger i svensk politik – inte för att det brister i journalistiken (för det säger man inget om), utan för att en viss politisk grupp inte tycker att den oberoende journalistiken inom public service går deras ärenden eller stämmer med deras egen världsbild. Fakta om det förändrade förtroendet kan man hämta i en rapport av forskaren Ulrika Andersson på SOM-institutet ("Högt förtroende för nyhetsmedier – men under ytan råder stormvarning) som kom för några år sedan. Rapporten ger inget stöd för att det skulle vara journalistiken i sig som skapar den något växande förtroendeklyftan mellan höger och vänster. Förtroendeklyftan syns nämligen också i andra viktiga parametrar: äldre har högre förtroende för nyhetsmedia än yngre, högutbildade har högre förtroende än lågutbildade och så vidare.

Ideologisk hemvist spelar visserligen stor roll för hur stort förtroende media åtnjuter - men då gäller det alltså den ideologiska hemvisten hos läsarna. Inte hos journalisterna. Den helt avgörande skillnaden i Anderssons rapport handlar om Sverigedemokraternas sympatisörer. De som säger sig stå längst till höger i undersökningen består nämligen till större delen av personer som sympatiserar med Sverigedemokraterna. Det visar sig att det är i stort sett helt synonyma siffror mellan de som säger sig rösta på SD och de som har sämst förtroende för nyhetsmedia.

Om man exkluderar SD-rösterna, men behåller de andra partierna, så minskar förtroendeklyftan och återgår till vad den har varit under tidigare mätningar. Då finns inte alls samma högereffekt.

Propaganda

SD-röster är naturligtvis lika mycket värda som alla andra röster. Men istället för att indirekt önska att journalistkollektivet borde rapportera mer utifrån SD-väljarnas vardag och samhällssyn, så bör man konstatera en annan sak som i mina ögon är betydligt allvarligare och som hänger ihop med dagens massutskick av sms som jag skrev om inledningsvis.

Det är samma konstaterande som Ulrika Andersson gör i sin rapport:

"Det råder en påtaglig misstro mot etablerade medier och deras journalister bland SD-sympatisörer, vilket också ligger i linje med hur den allmänna retoriken kring medier ser ut i partiet som sådant." (min kursivering)

Förklaringen är alltså entydig, om man söker stöd i forskningen: det är SD:s propaganda som urholkat förtroendet för media hos framför allt SD:s sympatisörer. Därmed vidgas förtroendeklyftan. Det är något som sker helt i enlighet med SD:s långsiktiga strategi att sänka förtroendet för de oberoende medier som partiet inte kan styra över och göra så att publiken inte längre tar del av fri och oberoende journalistik.

Det är en långgående samhällsförändring som håller på att ske mitt framför våra ögon. Till slut måste de övriga Tidö-partierna ta ställning till om de verkligen vill kroka arm med den utvecklingen – eller om de vill fortsätta tro på fria och oberoende medier som en grundbult i demokratin. Och i alla lägen stå upp till försvar för den grundbulten.

Sätter regeringspartierna inte ner foten snart – på allvar! – så kommer den här utvecklingen att eskalera och såväl moderater som liberaler och kristdemokrater blir mer och mer marginella och kraftlösa i skuggan av de hatfyllda krafter som SD släpper lös.

Kom inte sen och säg att jag inte varnade.