top of page

Symfonier på nytt sätt?



Vad gör en symfoniorkester som plötsligt förlorar sina offentliga stödpengar? I min blogg i går berättade jag om den bankrutta kommunen Birmingham – Storbrittaniens näst största stad – som nu stryper alla pengar till sin symfoniorkester, CBSO, och ytterligare några viktiga kulturverksamheter.

 

Frågan om hur man hanterar nedskärningar gäller inte bara symfoniorkestrar, utan en stor del av det offentligt stödda kulturlivet både i Sverige och Europa.

 

I fallet Birmingham tvingas symfoniorkestern delvis till en omformulering av sitt uppdrag. Och för att inte lägga det i knät på stressade och okunniga politiker, så har orkesterns ledning själv tagit initiativ till vad man skulle kunna kalla en omstart av verksamheten. Det är både intressant och spännande, men inte helt oproblematiskt. Här är ett litet resonemang om varför:

 

CBSO har idag en årlig omsättning på cirka 150 miljoner kronor. I fjol var kommunens bidrag knappt 8 miljoner kronor – resten är intäkter från entréer, sponsring, frivilliga bidrag samt statligt anslag. Nu stryper alltså kommunen sitt bidrag till 0 kronor nästa år.

 

Birminghams Symfoniorkester – som haft den berömde Simon Rattle som chefsdirigent under många år – kommer att leva vidare. Kommunens bidrag är inte avgörande; donationer, sponsring, entréer och statligt stöd utgör merparten av intäkterna.

Men på marginalen betyder det strypta anslaget att både variation och fördjupning drabbas. En betydande symfoniorkester måste ge utrymme även för avancerad musik och för nytolkningar, både för att spela vår tids kompositioner och för att upprätthålla och föra vidare den excellens som klassisk musik kräver hos enskilda musiker och kollektivet, oavsett tidsålder eller tonspråk. För några månader sedan påbörjade orkesterledningen i Birmingham en öppen dialog med såväl musikerna som publiken, för att processa fram en ny inriktning för de kommande tio åren.

Nya perspektiv

Orkestern ställer frågan på sin spets: vad kan framtida orkesterkonserter utvecklas till – och hur? För att vi ska kunna bredda publiken, öka publikens inverkan och frigöra publikens potential, så måste orkestermusik presenteras på nya sätt” skriver CBSO. Det är en frågeställning som jag uppfattar finns även hos Göteborgs Symfoniker, som jag arbetat med under några år. Även här finns en stark vilja att nå ut till fler människor, att hitta delvis nya former för att komma nära en mer bred publik.

 

I Birmingham tänker man till exempel bjuda in gästande regissörer och producenter från andra musikaliska håll, för att få in nya perspektiv på programsättning och repertoar. Man ska experimentera med nya platser för att framföra klassisk musik och släppa in publik under repetitioner eller ha konserter i replokalerna. Man vill utöka samarbetet med kreatörer i områden i regionen som sällan eller aldrig nås av symfonisk musik och där unga människor finns, ofta i utanförskap. Orkestern planerar också att skapa 5-10 ”showkonserter”, designade för festivaler och liknande gästspel. Och man vill jobba mycket mer med det visuella och med bemötandet.

  Vi kommer att använda kreativa tekniker inklusive ljussättning, rörelse, iscensättningar, livevideomix och rörelseelement, för att publiken också ska få använda sina ögon såväl som sina öron” heter det i Birmingham.

”Wow och Nej tack!”

I december hölls en konsert i delvis nya former: publiken fick möta de mest framträdande musikerna innan konserten för ett informellt samtal, det var tillåtet att både fotografera, filma och applådera när man ville under konserten, orkesterns solister projicerades på skärmar under sina viktigaste insatser och konserthallen designades med en kreativ ljussättning.


Reaktionerna blev som förväntat: alltifrån ”wow” till ”tack, men nej tack!”. Och det är väl här som problemet ligger. Det finns redan i grunden en stadig (men måhända likriktad) publik till den klassiska musiken. Den publiken måste värnas, bland annat för att den ofta är kunnig och passionerat hängiven. Den publiken behöver inget mer än just musiken, framförd på allra bästa sätt. Jag tror dock samtidigt att många kulturinstitutioner behöver göra det arbete som Birmingham Symfoniker nu gör – det vill säga söka efter nya former för att nå framtidens publik och locka in den i den symfoniska, klassiska världen. Då handlar det om att regelbundet göra projekt som Göteborgs Symfonikers senaste ”Fire in my mouth” och ”A fragile hope”, projekt som har en avsikt som är tydlig vid sidan av musiken. Projekt som i sig blir intressanta i sin samtid, som engagerar på grund av sitt innehåll.

Pengarna på köpet


Däremot tror jag inte att våra symfoniorkestrar ska övergå till att ”spela mera ABBA”, som vissa politiker ibland tycker. Det är en alldeles för passiv och snäv syn på vad en framtida publik faktiskt kan gilla och välja att betala för – vilket förstås inte hindrar att man då och då har en discokonsert eller spelar film- eller spelmusik i Konserthuset.   I Birmingham verkar man satsa hårt på dialog med publiken. Det innebär att man också måste pröva sig fram, utmana publiken (och sina egna musiker), ta två steg fram och kanske ett bakåt.


Huvudskälet till det måste ändå alltid vara viljan att göra fler och fler människor lyckliga genom starka och berörande musikaliska upplevelser, inte i första hand ekonomin. Men lyckas man med det förstnämnda, så kommer det andra på köpet. PS. Bilden föreställer konserthuset i Birmingham. DS.


留言


Utvalda inlägg
Senaste inlägg
Arkiv
Sök efter taggar
Följ oss
  • Facebook Basic Square
  • Twitter Basic Square
  • Google+ Basic Square
bottom of page