Stabat Mater och alla dessa mödrar

Varje påskhelg brukar jag lyssna på Stabat Mater. Det är sedan länge.

Och inte vilken Stabat Mater som helst, utan just den som komponerades av Gioachino Rossini och som uruppfördes 1841. Det var förmodligen en ren slump som gjorde att jag fastnade för just det verket, ungefär samtidigt som jag som tonåring började upptäcka klassisk musik.

Stabat Mater är den sörjande moder Marias klagovisa vid korset. Eller man skulle kunna säga: alla sörjande mödrars sorgsna klagan över att brutalt ha förlorat sitt barn. Den har, med andra ord, en ohygglig aktualitet just i dessa dagar.

För det är inte svårt att tänka på alla de mödrar – och fäder – som just i detta ögonblick känner bottenlös sorg över livet.

Det finns en moder i skuggorna bakom varje dödsskjutning bland gängen i Sverige. Det finns otaliga mödrar bakom alla de unga män och kvinnor som offrar sig för vår skull i kriget i Ukraina. Det finns en moder bakom alla de barn som drunknar i flyktingtrafiken över Medelhavet – minns ni till exempel den treårige Alan Kurdi, som spolades upp på en strand i Turkiet för sju år sedan? Vilken smärta för en mor att tvingas släppa sitt barn i vågorna! (För Pasha Kurdi blev smärtan dock kortvarig; hon drunknade också, som ett av alla offer för kriget i Syrien.)

Texten till Stabat Mater är från 1300-talet, med ett något oklart ursprung. Den är fängslande och drabbande:

”Gruvlig ångest henne brände, och hon modershjärtat kände genomborrat av ett svärd.

Huru sorgsen, hur bedrövad, övergiven, tröst berövad, var Guds moder i sin nöd!

Vem kan fatta vad hon lidit, huru hennes hjärta svidit under Sonens bittra död?

Kan du stå vid hennes sida utan att med henne lida under folkets spe och hån?”

Jag har räknat till cirka 320 kompositörer av olika slag som genom århundradena på olika vis har satt tänderna i det djupt emotionella och religiösa diktverket. Bland dem Pergolesi, Haydn, Dvořák, Karl Jenkins, Arvo Pärt, Ennio Morricone och Sven-David Sandström, för att nu nämna några.

Musik kan verkligen lindra plågor och sorg. Det är ofta till den man vänder sig i svåra tider. Men jag har en känsla av att just tonsättningarna av Stabat Mater också har ett annat syfte, nämligen att påminna oss om Marias vanmäktiga sorg vid korset. En sorg som, som sagt, man kan utvidga till att gälla oss alla inför den brutala värld som mänskligheten just nu skapar åt sig.

Rossinis Stabat Mater är verkligen inte den bästa. Den gamle operakompositören ansågs vara alldeles för glättig i sin version av korsfästelsen och jungfru Marias djupa sorg. Vilket man kan förstå om man exempelvis lyssnar på andra satsens rätt uppsluppna och operaliknande figurer.

En ung Richard Wagner lär förresten ha skrivit ett inlägg med slutsatsen att det här bara var kommersiell smörja. Sant är också att Rossins Stabat Mater blev populär och rättighetsmässigt såldes hit och dit för dyra pengar vid den tiden.

Men, glättigt eller ej – för mig har det blivit en vana att lyssna just på hans version av Stabat Mater någon gång varje påskhelg och samtidigt låta vårljuset sippra in i eländet och till sist ändå tro på en bättre värd, hur sorgesamt allt än tycks vara. PS. Vill ni höra någon mindre operaaktig Stabat idag, så hänvisar jag med varm hand till såväl Pergolesi som Poulenc. PS.

PPS. Översättningen ovan är hämtad ur den svenska katolska böneboken Oremus (1981). DDS.