Spårar NATO-frågan ur?
Börjar inte hela NATO-frågan spåra ur?
Handlar den verkligen fortfarande om Sveriges inträde i den västliga försvarsalliansen, till nytta för Sveriges militära säkerhet och alliansens styrka? Eller börjar frågan i själva verket handla om hur vi ska kunna försvara den svenska grundlagen, när ett NATO-land som Turkiet börjar provtrycka vårt rättsväsende i helt egna, nationellt politiska syften?
Efter att Ulf Kristersson tjatat sig till ett möte i Istanbul med Erdogan – som bekvämt nog fick hemmaplan i första omgången – och där Kristersson närmast blev förnedrad (tisdag 8 november) av en arrogant och självsvåldig Erdogan, så återstår närmast två möjliga handlingssätt för den nya svenska regeringen:
Antingen fortsätter våra folkvalda att, intill självutplåning, böja rygg inför Erodgan och acceptera hans tolkning av vad demokrati och terrorism är, samt stillatigande acceptera hans utpekande av namngivna personer som lever och verkar i Sverige.
Eller också är det dags att tydligt hävda Sveriges suveräna rätt att tillämpa våra lagar på det sätt svenska folket har bestämt och med den rättssäkra praxis som vi utformat genom 100 år av demokrati (jämför gärna med Turkiets demokratiska historia!) och ännu fler århundraden av lagstiftning.
Den nya svenska regeringen borde också med tydlighet och kraft påpeka att Sveriges inträde i NATO gynnar alliansen på ett strategiskt avgörande sätt. Om Sverige och Finland blir en del av NATO, så uppnår alliansen en närmast total kontroll över Östersjön. Det är inte kattskit, sett ur en militärstrategisk synvinkel, och förmodligen en våt dröm för hela NATO.
Det är skäl nog för Erdogan att tagga ner. Hotet om en ”svensk terrorism” mot Turkiet måste i alla lägen sägas vara mindre betydande än hotet om en ”rysk terrorism” mot Ukraina och hela övriga västvärlden, I synnerhet Europa.
I samband med Kristerssons turkiska besök sa, enligt uppgift, det turkiska parlamentets talman, Mustafa Sentop, att ”terrorister fortfarande kan bedriva propaganda-, finansierings- och rekryteringsaktiviteter i Sverige”. Han påpekade också att det inte blivit något resultat av Turkiets förfrågningar om utlämningar.
Och ja. Han har rätt. Enligt svensk grundlag kan vem som helst faktiskt få bedriva propaganda i Sverige. Propaganda för alla möjliga stolligheter om man så vill. Även för solidaritet med PKK eller mot Erdogan. Åsikts- och yttrandefriheten är ett fundament i vår demokrati som varje statsminister tveklöst måste försvara, utan att någonsin sväva på målet.
Terrorist blir någon i Sverige enbart när det finns bevis för det. Bevis som prövats i domstol. Ingen blir terrorist bara för att en maktfullkomlig president i ett annat land pekar ut personer. Pågår det olaglig finansiering eller rekrytering av terroristorganisationer? Ja, då ska de lagföras enligt svensk lag, inte på grund av en turkisk talmans påståenden.
Det går inte att komma mentalt kortväxt till ledare som Erdogan, vars stora ego fyller sammanträdesrummen. NATO behöver Sverige. NATO behöver också Turkiet. Turkiet behöver NATO. Sverige vill gå med i NATO – och det ska NATO vara tacksamma för.
Men om förutsättningen är att vår statsapparat och vårt rättsväsende blir angivare och lakejpoliser åt Erdogan så är det inte värt det. Vårt oberoende är viktigare än allt annat. Vilket inte hindrar ett polisiärt samarbete inom EU och Europa, men med rättsstatens principer ograverade.
Sverige är ingen marionettstat under Turkiets ledning. Vi har i decennier kämpat oss till våra demokratiska rättsprinciper. Dem slår vi vakt om, oberoende av allt annat.
Det måste statsminister Kristersson ha kraft och argument nog att hävda. I alla lägen. Även gentemot en pokerspelande bjässe som Erdogan.
Sverige kommer naturligtvis inom kort att bli fullvärdig medlem av NATO, tillsammans med Finland. Vem tror någonting annat?
Om Turkiet på allvar skulle blockera det – till vilken nytta, kan man fråga? – så blir Turkiets ställning inom både NATO och EU betydligt svagare. Därför kommer det inte att ske.
Alltså bör Kristersson hissa upp axlarna och möta Erdogan med en stadig blick nästa gång.
Det är inte Sverige som undergivet ber om allmosor. Det är vi som erbjuder våra tjänster i en militär allians som – åtminstone på pappret – är tillkommen för att försvara fred, frihet och demokrati, såsom vi känner den. Vad ska vi annars där att göra?
Bilden är (besuren) tagen av Henrik Montgomery/TT
Comments