top of page

Rör inte våra rättigheter!


Det mest uppmuntrande med de senaste dagarnas – eller de senaste århundradenas – diskussion om bokbränning är insikten att böcker är viktiga för de flesta människor. Om man nu vill anlägga en positiv syn, alltså.

Det är ju svårt att tänka sig någon som i stället eldar upp en dator eller mobiltelefon i protest, trots att dessa förmodligen är mer framgångsrika spridare av de budskap man så innerligt avskyr.


Boken är på så vis en tydligare och mer lättantändlig symbol. Så hur ska vi egentligen reagera när någon tuttar eld på en helig skrift?


För det första: det är lätt att sympatisera med människor som faktiskt på riktigt känner sig kränkta av att någon är hädisk och aggressiv mot det man själv har som heligt. Den som bränner ett exemplar av koranen utför en medveten kränkande handling, riktad mot de troende. Men det leder inte till att alla sorters motreaktioner automatiskt är legitima.


För det andra: en enskild koranbränning är precis vad den är – en kränkande symbolhandling och meningsyttring från en enskild person. Själva budskapet är inte sanktionerat av svensk myndighet (polisen), utan handlingen bedöms enbart utifrån eventuella ordningsaspekter och hur den stämmer överens med svensk yttrandefrihetslagstiftning. Det är väl ganska enkelt att förstå? För det tredje: att bränna böcker är generellt sett idiotiskt och historielöst. Handlingen förtjänar ingen som helst sympati. Men leder det verkligen till att vi måste ändra våra sedan lång tid tillbaka erövrade fri- och rättigheter? Nej, menar jag.

Två huvudfåror


Jag ser nu två sorters reaktioner. Dels en inhemsk (svensk), dels en utländsk (från muslimska länder). Båda är tyvärr lika tokiga. Och i båda fallen handlar det som vanligt om att i stället försöka hålla huvudet kallt.

I Sverige finns två perspektiv. Dels den som Jonas Gardell (Expressen) och Ann Heberlein (SvD) verkar rätt eniga om: religion får inte skändas, den får bara diskuteras. Den åsikten får också stöd av Haider Ibrahim, ordförande för Islamiska shiasamfunden i Sverige i DN. Heberlein skriver till exempel: ”Att bränna heliga skrifter är inte en inbjudan till ett samtal.” Och Gardell hävdar i sin tur att ”Böcker har en alldeles egen unik form av helighet” och bör därför enligt lag inte få brännas offentligt. Både Heberlein och Ibrahim föreslår verserade samtal som den form som yttrandefriheten ska hålla sig inom för att vara acceptabel. Jag håller inte med – en demonstration är sällan en inbjudan till samtal, den är ett statement och – vilket hörs på namnet – en uppvisning av en ståndpunkt. Att kalla till torgmöte för att protestera mot kvinnors underordning i Iran är heller inte en inbjudan till samtal, utan en enkel och tydlig protest mot det förtryck som kvinnor upplever sig leva under i Iran.


Gardell vill helga boken som sådan. Det är sympatiskt. Jag kan till och med sympatisera med att ”Mein Kampf” och ”Maos lilla röda” ska skyddas. Men hur ska en lag utformas? Alla nya inskränkningar av lagar, som också innehåller nya förbud, blir komplicerade i förhållande till de noggrant utformade och formulerade yttrande- och tryckfrihetslagar vi idag har. Om man nu inte längre får bränna böcker – får man kissa på dem, riva sönder dem, stampa på dem, kasta dem i sjön? Hur långt ska lagen begränsa våra yttringar i så fall? Att tro att strängare lagar ger människor mindre utrymme för tveksamma åsiktsyttringar är fel väg att gå.


Försvara vår frihet!

Den andra huvudfåran är regeringens. Justitieministern öppnar nu för en översyn av i vart fall ordningslagen (som är lättare att ändra än grundlagen), med eldunderstöd av tidigare ministrar som Hökmark, Bildt och Eliasson. Regeringens vacklande förhållande till svensk lagstiftning har förstås sitt ursprung i NATO-ansökan. Man vill helt enkelt vara till lags. Men Sverige blir inte ett stabilt och pålitligt land i försvarsalliansen om vi är för snabba med att justera våra lagar på grund av yttre tryck. I själva verket är ju våra liberala grundlagar det främsta skälet för oss att gå med i NATO. Det är just vår frihet vi vill försvara. Den 7 juli har Svenska Dagbladet den märkliga rubriken: ”Hela Pakistan går ut i protest – mot Sverige”. Ingressen lyder: ”I dag samlas människor över hela Pakistan på premiärminister Shehbaz Sharifs begäran – för att demonstrera mot koranbränningarna i Sverige.”

Men det är inte sant. Hela Pakistan gick verkligen inte ut i protest. Och begärde premiärministern någonting av alla medborgare - eller krävde han något av sina anhängare? TV-bolaget AL Jazeera hade samma dag en direktrapport från miljonstaden Islamabad, där man kunde se en översiktsbild på ett protestmöte. Där fanns ungefär hundra, välvilligt räknat hundrafemtio, personer framför den officiella protesttribunen som reportern hade som bakgrund. Vid en snabb scrolling av övriga bilder från Pakistan så syns mest utkommenderade smågrupper av demonstranter (några av dem väldigt unga skolbarn), med massproducerade plakat (folket måste äga massvis med tryckerier!). HELA Pakistan verkar alltså inte ha gått ut i protest mot Sverige, tvärt emot vad Svenska Dagbladet påstår. I själva verket är det ganska enkelt att se hur olika muslimska ledare använder den senaste koranbränningen i Sverige för att - med religionen som hävstång - befästa sina egna positioner i sina länder. Som vanligt handlar allt om makt och politik. Inte om att ett helt folk och en hel religion blivit kränkta av en vilsen snubbe som av oklara skäl tänt eld på ett exemplar av koranen långt borta i Stockholm. Därför måste Sveriges regering vara försiktig och hålla huvudet kallt. Pakistan har åtskilliga gånger under många år konstruerat samma slags reaktioner mot både Sverige och USA med flera. Minns till exempel när de brände en docka av Reinfeldt 2007. De pakistanska ledarna utnyttjar oss för att klamra sig kvar vid makten, thats it.

Nazisternas bokbål

Många har i debatten likställt koranbränningarna i Stockholm 2023 med bokbålen på Bebelplatz i Berlin i maj 1933. Den nittioåriga parallellen leder fel. Då var det nämligen de styrande som låg bakom. Hitlers propagandaminister Goebbels beordrade bokbålet (över 20 000 böcker brändes, framförallt av judiska författare) och den paramilitära partiorganisationen SA och ungdomsförbundet tände på. Det är möjligt att koranbrännarna i Stockholm också kommer att visa sig vara initierade av olika politiska krafter. Men då är det ett problem för svensk säkerhetspolis och inte för svensk lagstiftare. Så låt våra fri- och rättigheter vara som de är. Det är vi som har rätt, inte de som vill begränsa oss!

Commentaires


Utvalda inlägg
Senaste inlägg
Arkiv
Sök efter taggar
Följ oss
  • Facebook Basic Square
  • Twitter Basic Square
  • Google+ Basic Square
bottom of page