Om min far, 109 år idag, och tidens gång

Det här är en typisk bild på min far. En vandrare i skogen.

Någonstans har jag också ett fotografi på honom som barn.

Tillsammans med kanske tio-tolv andra nioåringar står han uppställd utanför den lilla byskolan i Kräcklinge. Längst bak har läraren sträckt upp sig i svart kostym och väst, med sträng och glädjelös uppsyn.

Bilden är tagen på vårkanten. Fläckar av snö på marken. Tre av ungarna står barfota, utan skor. En av dom är Gillis. Min far.

Just idag skulle han fyllt 109 år.

En dag i nutiden går jag på bio med min vuxne son. Vi ser ett drama från första världskriget, 1917. Plötsligt slår det mig vilken enorm tidsrymd vi tre omfamnar; min far, min son och jag. När dramat på bioduken utspelar sig var min far redan sex år gammal – han hade då ännu inte sett ett flygplan, inte hört radio, aldrig suttit i en bil och aldrig sett rörlig film.

Min far växte upp på Närkesslätten, bland hästar, kor, hö, hässjor och hårt arbete, umbäranden och ont om mat. Ett liv utan särskilt mycket kunskap om världen runt omkring.

100 år av förändring

Nu, en vanlig dag i mars, ser min son Joel och jag den sista bioföreställningen innan Filmstaden stänger ner för att hindra spridningen av coronaviruset. Det är en märklig tid. Salongen är halvfull. När vi efteråt ska prata om filmen finns det knappt en enda gäst på puben vi besöker.

1918 tog första världskriget slut. Vad som hände i min fars familj då vet jag inte, förmodligen kände de lättnad och framtidstro. ”Aldrig mera krig!” var parollen efter dessa förfärliga massakrer.

Men samtidigt briserade Spanska sjukan, en farsot som spreds över hela världen. När den var över hade 50-100 miljoner människor dött, samtidigt som man knappt hunnit räkna de 17 miljoner människoliv som första världskriget tog.

Under Spanska sjukan fanns ingen statsepidemiolog och ingen Folkhälsomyndighet. Dåtidens forskare hade just upptäckt att det fanns bakterier, men förstod inte till fullo hur dessa spreds.

Ändå upprättade man karantäner och diskussionen handlade bland annat om att stänga skolor. Man avstod från det, eftersom man antog att smittspridningen skulle bli större i de tättbefolkade hemmen och att skolan var ett bra sätt att få ut information till hemmen via skolbarnen. I Japan var det då man införde munskydd.

Tidevarvens gång

Alltså – mycket av det som vi idag känner igen från vår debatt förekom redan då. Kanske för att det i alla tider varit en mänsklig grundkunskap: om vi kommer nära varandra så riskerar vi att föra med oss nya smittor.

Min far blev aldrig sjuk, så vitt jag vet. Han var hälsan själv hela livet, tills han drabbades av hjärtinfarkt strax innan pensioneringen. Om Spanska sjukan berättade han aldrig och de minnen han förde vidare från det fattiga bondelivet var enbart ljusa minnen om slädfärder i vintriga skogar, underbara hästar, bad i djupa svarta sjöar och en sträng far och en mild mor, som passande nog hette Alvar och Milda.

Tidevarv komma, tidevarv försvinna. Under den raka linje som går från min fars födelse till det liv vi lever idag har världen – och människan – förändrats på ett sätt som ingen kunde ha föreställt sig.

Samtidigt lever ändå skrock, trolldom och förakt för vetenskap kvar, då som nu. Rykten sprids lätt som virus, nu som då. Vår förmåga till inlärning använder vi alltför ofta till att okritiskt anamma propaganda och vidskepligheter.

När corona-viruset nu härjar, så är det inte enbart vetenskapen som styr – även om jag misstänker att vi i vårt land är relativt lyckligt lottade i det avseendet. I Brasilien hävdar pingströrelsen att viruset är satans påfund och bara drabbar de ogudaktiga, i Grekland lär prästerskapet hävda att kyrkobesökarna kan fortsätta dricka nattvardsvin ur samma kalk, eftersom det är Jesu blod och inte kan besmittas. Trolldom och hittepå.

Men såväl krig som farsoter lösgör också en massa godhet. Människor hjälps åt, solidariteten med de svaga växer och blir stark. Den stora mänskliga frågan är tydligen hur vi ska kunna bevara den även i tider av välstånd och harmoni.

Just nu är det politiska läget i Sverige nedskruvat. Alla de som nyss attackerade de demokratiska system vi byggt upp under de 100 år som gått sedan Gillis Hansson föddes, de är idag tysta. Jag hoppas det så förblir.

Tidevarv komma, tidevarv försvinna. Härlig är jorden. Om vi bara sköter den väl.

(Fotnot: uppgifterna om Spanska sjukan är hämtade från lakartidningen.se skriven av Jonas F Ludvigsson)