Också en smitta: kulturförakt


Det dryper av kulturförakt i en del kommentarer efter regeringens senaste krisstöd till kultur och idrott.

Jag som trodde att vi hade lämnat den gamla unkna synen på kulturskapare och konstnärer som en tärande och bidragsätande grupp i samhället. Men synen lever uppenbarligen kvar i några mörka vrår.


Och dyker upp igen i dessa corona-tider.

I normala fall pågår det numera i Sverige ett intensivt, men än så länge lågskaligt, propagandakrig mot den fria kulturen och de fria kulturskaparna. Fältherrar är framförallt de nationalkonservativa Sverigedemokraterna och deras smygsympatisörer, som stämplar i stort sett all nutida konstnärlig verksamhet som marxistisk och vänsterliberal, alternativt onödig och tärande.

De gör det av ett enkelt skäl. De utkämpar en ”segra-eller-dö”-strid för att begränsa den tradition av fritt tänkande som finns i vår del av världen.

Konsten och kulturen är deras första slagfält, universiteten och lärosätena deras andra. Syftet är förstås att ta den politiska makten och på sikt tvinga oss alla till underkastelse i ett framtida samhälle där bara ”godkänd” och av makten detaljstyrd konst och kultur får finnas.

500 miljoner

Efter att regeringen – med stöd av C och L – nu öronmärkt 500 miljoner kronor till kulturella verksamheter som drabbas av förbudet mot större folksamlingar, så laddar en del skribenter sina bössor och skjuter vilt.

”Kulturarbetarna öser man ut bidrag över” skriver till exempel Johan Westerholm, som driver nättidningen ledarsidorna.se. I hans värld lever kulturskapare ”normalt på bidrag och stipendier”, så regeringens pengar borde borde istället ha riktats till mikro- och småföretagare.


Men många kulturarbetare bedriver idag sin verksamhet just som mikro- eller småföretagare. Dessutom ofta i symbios med andra mindre (och större) näringsidkare: krogar, barer, biografer, uthyrare av lokaler, transportfirmor, leverantörer av ljus, ljud, material, försäkringar och så vidare.

Priviligierad grupp?


”Redan bidragsvana feta katter kan fortsätta att dricka sitt rödvin. Och sitta och häckla den arbetande delen av befolkningen” hävdar Westerholm, och avslöjar därmed både en djup okunnighet om och ett starkt förakt för musiker, artister, konstnärer, författare, journalister, skådespelare, filmare, dansare och andra yrkesverksamma inom kultursektorn.

”En redan priviligierad grupp” kallar Johan Westerholm landets kulturskapare.

Kanske tror han att alla som skapar har samma villkor? Att stipendier och bidrag – som verkligen inte är den enda eller ens huvudsakliga inkomstkällan för yrkesverksamma kulturarbetare – inte kräver såväl meriter som yrkesskicklighet och återrapportering? Att alla konstnärer lever fett på statliga bidrag utan att knappt lyfta penseln mellan vinpimplandet?

Hur i all världen kan den sortens vanföreställningar fortfarande frodas, om de inte har till syfte att förtala konstnärligt verksamma kulturskapare?


Idémässig ammunition

Författaren Katarina Janousch gör för sin del ett ilsket försök att skriva satir om regeringens kulturpengar och lägger följande ord i munnen på kulturministern: "Vi presenterar därför ett akut stöd på en miljard till hbtq-certifieringen av balalajkaworkshops, normkritisk vaginapoesi, sydnigerianska livmoderritualer samt tillverkningen av surdegsbakverk med tillsatser av underlivssvamp."


Tja, det kan man ju skratta åt. Fyndig satir. Kanske.

Men det som stör mig är inte häcklandet. Utan den djupa föraktfulla hållningen till kulturpolitik och kulturskapande, både hos Westerholm och Janousch.

Ingen av dem försöker se hela bilden. Ingen försöker – eller vill! – förstå konstens och kulturens roll i vårt samhälle. De vill inte se detta: konsten och kulturen är en bred och livsnödvändig flora av uttryck och idéer (som ibland måste ha offentligt stöd för att överleva, precis som andra företag och företeelser) och en viktig motor i vår ekonomi och vår intellektuella infrastruktur.

Jag har ingen aning om vilka bevekelsegrunder Westerholm eller Janousch har. Det är fullt möjligt att de inte medvetet ingår i den nationalkonservativa antikulturella armén. Men de levererar ändå idémässig ammunition till det rådande korståget mot kulturell mångfald.

Och det är illa nog.

Utvalda inlägg
Senaste inlägg
Arkiv
Sök efter taggar
Följ oss
  • Facebook Basic Square
  • Twitter Basic Square
  • Google+ Basic Square