Lasse Stefanz och gängen?

• 

• 

Varför ska ett samhälle egentligen ha kultur?

Kulturminister Parisa Liljestrand (M) har nyss – på ett närmast nyfrälst sätt – buggat loss med Lasse Stefanz, Donnez och Streaplers på Dansbandsveckan i Malung.

Enligt vad hon själv skriver har det gett henne ”nya perspektiv på saker och ting”. Bland annat har hon upptäckt att ”dansbanden förenar och bygger broar” och att ”dansbandskulturen är något av det finaste vi har” inom kulturen.

Samtidigt lanserar justitieminister Gunnar Strömmer (M) ett nytt regeringsuppdrag till Brottsförebyggande rådet (BRÅ). Det handlar om att mäta nyttan av kultur. Vilken roll har kulturen i samhällets brottsförebyggande arbete och – inte minst – hur kan kultur förebygga våldsbejakande extremism?

Det vore förstås enkelt att raljera kring de två nivåerna i Strömmers och Liljestrands parallella kulturutspel – går det verkligen att bekämpa det muslimska våldshotet eller gängkriminaliteten med Lasse Stefanz??

Men man bör istället ta både Liljestrand och Strömmer på allvar och se de båda utspelen som medveten kulturpolitik. En kulturpolitik som i båda fallen leder fel och på sikt riskerar att skapa ett utarmat svenskt kulturliv.

Instrumentell kultursyn

Justitieminister Gunnar Strömmers uppdrag till BRÅ speglar den snäva och instrumentella syn på kultur som regeringen och Sverigedemokraterna har. Med det synsättet ska kultur alltid ha ett definierat mål och tjäna ett mätbart syfte, i synnerhet den offentligt finansierade kulturen.   

I förlängningen på Strömmers förslag ligger en förstås underförstådd ambition att öronmärka (delar av) de offentliga kulturanslagen till en ”nyttoverksamhet”, definierad av justitiedepartementet. Det handlar om riktad kultur som kan ”förebygga brottslighet och extremism, inte minst bland unga”, enligt direktiven.

”Det kan exempelvis handla om hur kultur kan bidra till en meningsfull fritid eller hur verksamheter inom olika konstformer kan bidra till dialog och reflektion kring brottslighet och risker för radikalisering” skriver Gunnar Strömmer.

Vilket naturligtvis är det som kultur kan göra – och ständigt gör, redan idag! Att justitieministern nu, under aldrig så ädla och behjärtansvärda motiv, vill ta makten över en del av kulturpolitiken borde rimligen oroa kulturminister Paris Liljeström.

Öppna kulturdörrar

Liljeström har dock i grunden samma instrumentella syn på kulturpolitiken. En lyckad kulturpolitik mäts i ”hur många och vilka grupper som besöker föreställningar, utställningar, konserter och biografer” säger hon i ett anförande på Folk & Kultur 2023, där hon också hävdar att ”kulturens roll är inte bara att testa gränser, utan också att bidra med sammanhållning”.

Som kulturpolitisk inriktning är det att slå in redan öppna dörrar. Olika kulturföreteelser har alltid bidragit till sammanhållning – man behöver bara se en kvart på Allsång på Skansen, sticka in huvudet på Bokmässan eller besöka valfri keramikkurs för att upptäcka den saken.

Men kulturen bidrar så klart också till splittring. Fri kultur innebär ofta provokationer, minoritetsyttringar och konstnärligt utformad politisk kritik. Vilket naturligtvis är några av kulturens viktigaste uppgifter – för vad ska vi annars ha författare, konstnärer och regissörer till?  

Kulturfientlighet

Under hela mandatperioden har Liljestrands agerande haft en tydlig prägel av högerpopulistisk fientlighet mot det klassiska kulturlivet, ungefär av samma sort som gjorde hennes moderata partikamrat Sophia Jarl i Norrköping rikskänd våren 2025 (när hon hånade ”kultureliten” och tyckte att stadens symfoniorkester borde spela mer lättillgänglig musik).

En kulturminister som hånar den svenska filmbranschen, som undviker etablerade media (i Almedalen i somras var högeraktivisten Henrik Jönssons monter den enda mediascen hon lät sig intervjuas på) och som väljer att framhäva vissa ”folkliga” kulturformer framför andra – en sådan kulturminister har övergett idén om att skapa förutsättningar för ett kreativt, fritt och egensinnigt kulturliv.

I stället premierar hon vad hon tror är mest folkligt och populärt och vad som möjligen kan attrahera tillfälliga väljare om två månader. Det kan med fog kallas för populism och är inte en välgrundad, offensiv och kunskapsbaserad bred kulturpolitik.

Folkvalda politiker – oavsett om de heter Strömmer eller Liljestrand eller något annat – måste inse att kultur inte är en vara som de, med skattebetalarnas pengar, godtyckligt kan plocka från hyllan efter egen smak och vilja.

Att ha fått folkets mandat att driva politik innebär inte att någon regering har fått mandat att välja vad kultur ska ha för effekt. Det mandat som politiken har fått är enbart att bygga robusta system som stimulerar och medför ett resursstarkt, rikt och fritt kulturliv i Sverige, till alla medborgares fromma.       

”Kulturpolitiken är central, men den måste formas med ett minimum av styrambitioner i det som är kulturens innehåll.” skrev Bengt Göransson, vitter och beläst kulturminister 1982-1991, i den lilla pamfletten Tankar om politik (2012).

Förebyggande

Gunnar Strömmers beställning till BRÅ är tveksam, därför att den proklamerar att kultur ska – eller kanske måste – ha en bevisbar effekt.

Alla som arbetat med kultur vet att kultur spelar roll. För enskilda, för grupper, för utsatta och för priviligierade, fattiga och rika. Att den effekten är svår att mäta betyder inte att den inte finns.

Ett gott samhälle uppstår ur materiell välfärd och rikedomen av uttryck. Man kan mäta bostadsytor och inkomstskillnader. Men hur mäter man till exempel effekten av ett leende inom kriminalvården eller på tunnelbanan? Eller av en kram? Eller av en kul låt från en gatumusikant? Eller en kväll på operan?

Kultur bygger ett samhälle som är civiliserat. Kultur är ett anständigt sätt att diskutera, bearbeta svåra frågor och sprida glädje och nyfikenhet. Det är kulturens innersta väsen, oavsett vad Strömmer får BRÅ att komma fram till.

På så vis är en mångfald fri kultur en avgörande väsentlig tillgång i samhället – även som kriminalförebyggande företeelse. Kulturen ställer frågor och ger upplevelser bortom det vanliga och primitiva. Det är kulturens värde i sig; omöjligt att mäta men livsavgörande viktigt.

Stark profession

Parisa Liljestrands inställning till kultur är svår att tyda, i alla fall bakom det som hyllar det populära. Men hon kan, som kulturminister, rimligen inte acceptera att andra departement börjar använda officiellt finansierad kultur som en metod att lösa juridiska, sociala eller politiska problem.

Självklart kan justitiedepartementet själv satsa pengar på verksamheter (typ Fryshuset eller teaterkurser på anstalter), för att få till aktiviteter för ungdomar. På samma sätt som Försvarsmakten kan engagera fältartister (vilket har skett under många år).

Men kulturdepartementet måste göra något annat. Där måste den fria kulturen stå i centrum, oavsett om den är kommersiellt gångbar eller inte. Sverige har en internationellt stark profession på i stort sett alla kulturområden – den måste stimuleras till att ständigt utveckla skapandet, publikarbetet och kunskapsbasen.

Det uppdrag som Gunnar Strömmer gett BRÅ doftar också det av någon sorts valpopulism. Ett utredningsuppdrag som är så löst och vagt formulerat, och så brett, är nog mest till för att manifestera en vilja till förebyggande arbete bland ungdomar i kriminellt belastade miljöer – men utan att ha någon klar idé om vad som behövs.

Samtidigt har ju kulturens andel av statsbudgeten minskat rejält under Tidö-regeringens fyra år. Landets studieförbund har satts på en hård svältkur – och då talar vi om de organisationer som bland annat ofta står för replokaler, dramakurser, författarbesök, filmvisningar och liknande, inte minst i landsorten.

Liljestrands fokus

Parisa Liljestrand har inte varit en särskilt dynamisk kulturminister. Haveriet med och argumentationen för det snart bortglömda flaggskeppet En svensk kulturkanon – som väl egentligen mest var en beställning från Sverigedemokraterna under regeringsförhandlingarna 2022 – kommer knappast att gå till historien.

Men – det ska dock ärligt sägas att Liljestrand stundtals haft ett bra fokus på att hitta nya modeller för ökad privat sponsring av kultur. Det är märkligt att det rika Sverige, där banker och storföretag oftast gör stora vinster, ännu inte hittat ett fungerande system där näringsliv och privata pengar är med och tar ansvar för att det svenska kulturlivet ska vara världsledande.

Att få fram privata investeringar i kultur måste vara ett huvuduppdrag för vem som än blir kulturminister efter valet. Inte för att ersätta offentliga kulturpengar, utan för att ge kulturlivet den höjd och spänst som vi förtjänar.

Ungefär som när Volvo gick in och lyfte Göteborgs Symfoniker eller när Stenastiftelsen stöttar enskilda konstnärer i olika genrer. Det kan inte vara omöjligt att få den privata sfären att inse kulturens stora vikt.

Fritt skapande

Det ska också påpekas att Parisa Liljestrand i ord har markerat stöd för det fria skapandet. Desto märkligare är det att hon ändå vill styra kulturlivet mot nyttoaspekter som ”sammanhållning” och ”integration”, som om det inte kommer av sig själv i ett rikt kulturellt klimat.

Så här sa hon i alla fall vid invigningen av Stockholm Art Week 2023:

”Den konstnärliga friheten och principen om armlängds avstånd är centrala för ett levande kulturliv. I den här frågan är min och regeringens uppfattning glasklar. Konsten får gärna skava och vara obekväm. Den får också vara vacker och skön. Hela poängen är att det inte är upp till mig som politiker att avgöra. Skapandet måste få vara fritt.”

Jag hoppas att det kan få gälla mandatperioden ut och att kollegan Strömmer instämmer till slut.

***

LÄS OCKSÅ: >>> Parisa, Parisa - var är du?

>>> Kulturen gnäller - som vanligt!