top of page

Ilon Wikland: Både idyll och svärta



När Göteborgs Konstmuseum idag (lördag 25 maj 2024) invigde den nya utställningen Ilon Wiklands Bildvärldar så är det en stor händelse i konstvärlden – och i synnerhet i den konstvärld som vi alla har sett och har ett förhållande till.

 

Jag har själv i snart tjugo år levt och arbetat i Astrid Lindgrens skapande universum, så naturligtvis är Ilon Wiklands illustrationer mer än välbekanta för mig.

 

Men utställningen på Göteborgs Konstmuseum avtäcker ändå helt nya perspektiv på hennes konstnärskap och är brännande aktuell även för vår tid.


Nästan alla människor i vårt land har sett Ilon Wiklands bilder, i synnerhet de som är så intimt förknippade med Astrid Lindgrens böcker: Madicken, Mio min Mio, Bröderna Lejonhjärta, Ronja Rövardotter, Karlsson på taket, Sunnanäng med flera.

 

Astrids och Ilons samarbete varade över många år och blev kongenialt på många sätt.


På vernissagen idag berättade Ilon Wiklands systrar hur Astrid med kraft ibland avfärdade vissa förslag till illustrationer som Ilon kom med (”Nej, så där ser Ronja absolut inte ut! Det där är inte Karlsson!”), varpå Ilon gick hem, gjorde om och kom med nya förslag. Precis så prestigelöst måste ett samarbete mellan två stora kreativa själar vara och resultatet är, som vi alla vet, av bestående värde i evinnerliga tider.  

Ensamkommande

 

Ilon Wikland var ett ensamkommande flyktingbarn, bara fjorton år gammal 1944. Hon sattes på en båt från Estland, samtidigt som Sovjetunionens krigsmaskin hänsynslöst ryckte fram i Baltikum.

 

En del av utställningen lyfter förtjänstfullt fram den delen av Ilons barndom. Eller rättare sagt; det är Ilons målningar och teckningar som berättar. Hur ensamt, övergivet, utsatt och ängsligt ett barn på flykt är. Hur den känslan troligen aldrig lämnar en människa, hur gammal hon är blir.


 

På vernissagen idag drog Estlands kulturattaché Illimar Lepik von Wirén paralleller till situationen i dag i Ukraina och den ryska aggressiva skugga som åter kastas över de baltiska staterna – och kanske fler stater än så. Den där skuggan, som just nu finns i alla våras liv, men kanske framförallt inom alla de vuxna och barn som verkligen levt i krig eller tvingats fly – den skuggan står i så bjärt kontrast till de närmast idylliska bilderna och illustrationerna som Ilon Wikland var så fenomenal på.

 

Idyllernas motsatser

 

Och medan jag hastigt går runt under mitt första besök i utställningen (jag ska absolut gå tillbaka flera gånger!) så slår det mig att både Ilon Wiklands  och Astrid Lindgrens världar kanske frammanar lite extra vackra äppelblommor, körsbärsträd, rundkindade barn och farmödrar, lekfulla djur och underbara trädgårdar just för att både Ilon och Astrid upplevt idyllernas motsatser: krig, förstörelse, raseri och svärta. Jag upptäcker också hur Ilon Wikland ständigt har intresserat sig för människor, människors liv och miljöer och framför allt barn. Sammantaget blir utställningen en exposé av skeenden, situationer, miljöer och sammanhang där barn och vuxna oavbrutet agerar. Ingenting står stilla, allt är på väg.

 

Som det alltid är i både Ilon Wiklands och Astrid Lindgrens världar.

 

Utställningen pågår hela sommaren och hösten, med slutdatum 12 januari 2025. Så väl värt både ett och två besök. Eller tre. Både Svenska Dagbladet (läs här) och Göteborgs-Posten (läs här) är lyriska över Ilon Wiklands bildvärldar. Med andra ord är det en stor framgång för Göteborgs Konstmuseum att ha skapat denna fantasifulla och heltäckande utställning. Så det är bara att buga och tacka museichefen Patrik Steorn och hans medarbetare för en fantastiskt fin utställning. Bilden överst är ur Visst kan Lotta cykla av Astrid Lindgren. Design llon Wikland AB TM och The Astrid Lindgren Company AB.

Bilden nedanför är från utställningen "Ilon Wiklands bildvärldar" på Göteborgs Konstmuseum. DEsign Ilon Wikland AB TM.




 





Comments


Utvalda inlägg
Senaste inlägg
Arkiv
Sök efter taggar
Följ oss
  • Facebook Basic Square
  • Twitter Basic Square
  • Google+ Basic Square
bottom of page