Herbert Blomstedt - i musikens innersta kärna

Jag vet inte hur många som kom till Konserthuset i Göteborg i veckan på grund av dirigenten Herbert Blomstedts höga ålder - i sommar fyller han 98 år och det är klart att alla noterar den saken.

Men så fort han lyfte armarna i går för att vinka igång två symfonier av Beethoven (den andra och den sjunde) så blev åldern oviktig, förutom att den långa karriären förstås har gett Herbert Blomstedt en oslagbar erfarenhet.

Att spela på rutin ligger dock varken för honom eller Göteborgs Symfoniker. Gårdagskvällens konsert blev en uppvisning i yppersta briljans - en orkester i fullständig balans, med en både rytmisk och dynamisk exakthet, där alla Beethoven överraskande vändningar och poetiska melodier och klanger kom till sin verkliga rätt.

Och så anföraren då; dirigenten, maestron Herbert Blomstedt - som är så precis i sina ganska små rörelser med händerna och med sina nyfikna, pigga, lustfyllda blickar ut över orkestern och sin överkropp som följer med i musiken, som om han badar i ljudvågorna och samtidigt visar vägen för dem.

Rörd till tårar

Ja, jag vet. Det är hopplöst att med ord beskriva en stor musikalisk upplevelse. Men jag kan försäkra att det inte bara var jag som i går blev rörd till tårar av den makalöst framförda andra satsen i symfoni nummer 7 (jag har idag lyssnat på några andra inspelningar av just den berömda satsen, men i jämförelse låter andra orkestrar som om de hugger ved och har bråttom hem).

Redan i pausen, efter den inledande symfoni nummer 2, möter jag en av Göteborgs mest rutinerade jazzmusiker, som lutar sig fram mot mig och säger: - Det går inte att spela bättre än så här. Det är omöjligt!

Efter konserten träffar jag några musiker från orkestern. En av dem har spelat många gånger med maestro Blomstedt. - Jag tror inte att Herbert någonsin har varit bättre än vad han är nu. Han vet precis vad han vill. Han har skalat bort allt onödigt och kommit in till musikens renaste kärna.

Under gårdagens utsålda konsert är publiken andäktigt koncentrerad. Det är ingen tvekan om att vi ser en orkester som bestämt sig för att ge sin maestro allt det man förmår - och lite till. Göteborgs Symfoniker är alltid bra. Men i Beethovens sjua var de extremt, för att inte säga oöverträffat, bra. Jag är så tacksam och lycklig över att bo i en stad som har en av världens bästa orkestrar, som lockar till sig världens bästa dirigenter och solister.

Blomstedt har hittat hem

Herbert Blomstedt besökte Konserthuset i Göteborg för första gången när han var tretton år. Året var 1940. Så ofta han kom åt satte han sig på de billigaste, bakre raderna - om han hade lyckats sälja tillräckligt många tidningar för att få ihop till biljetten. Nu, på det vi kallar ålderns höst, har han flyttat tillbaka till sitt ungdoms Göteborg, och bor inte långt från Konserthuset.

Men redan om någon vecka reser han utomlands för att dirigera på något annat ställe och i sommar ger han sig iväg på turné till Japan! Att döma av hans entusiasm, skicklighet och glädje igår så kommer Herbert Blomstedt att finnas kvar på pulten länge än. Otroligt och underbart nog. Till sist: i samband med Blomstedts 95-årsdag knåpade GSOplay, som jag då arbetade med, en kort liten hyllningsfilm till honom, där ni kan höra flera orkestermedlemmar och Herbert själv intervjuas. Väl värt att titta på fortfarande. Här är inslaget, signerat GSOplays Damien Priest.

På bilderna ledsagas Herbert Blomstedt av Lars Mårtensson, som spelar viola i orkestern.