top of page

Den siste teaterdirektören


Jag läser Johan Hiltons omskakande bok om Kulturhuset Stadsteaterns förre VD Benny Fredriksson och blir både beklämd och imponerad. Den siste teaterdirektören är en slags dokumentär roman och handlar om en av kultur-Sveriges mest dynamiska ledare och dennes uppgång och brutala fall.

 

Någonstans påstod en recensent att Johan Hilton med den här boken vill ge Benny Fredriksson ”upprättelse”, efter den bisarra ryktesdrivna klappjakt som Aftonbladet och tidningens kulturchef Åsa Linderborg utsatte honom för 2017 och som mer eller mindre ledde till hans självmord.

 

Något ligger det väl i viljan till upprättelse. Men för mig blir Hiltons bok framför allt en spännande skildring av hur komplex teaterkonsten och kulturen är i dagens levande demokratiska samhälle. Den beskriver också en utveckling av teatern i Sverige de senaste femtio åren. Och hur en arbetargrabb med osedvanligt driv kan jobba sig fram till en av de främsta positionerna i kultur-Sverige. Benny Fredriksson kliver in i teatervärlden under 1970-talets vänstervåg, blir nästan komiskt uppslukad och hamnar senare som VD för Stadsteatern i Stockholm. Samtidigt dundrar den nya – delvis bisarra – ekonomin med New Public Management fram som en elefanthjord genom alla organisationer i både näringsliv och offentlighet. Det är den politiska makten som anger de ekonomiska ramarna (Fredriksson anstränger sig alltid för att hålla sig inom dem), men det är teaterchefens vilja som ytterst formar repertoaren och styr verksamheten. Ibland med och ibland mot skådespelares, regissörers och publikens vilja. Och ibland med full entusiasm från samtliga.  

Alla som varit chef över en kreativ, kulturell verksamhet känner till de dilemman och konflikter som ständigt uppstår i sådana verksamheter.


Benny Fredrikssons är en auktoritär chef (samtidigt som han enligt Hilton också är både obeslutsam, otydlig och impulsiv). Men framför allt är han besatt av sitt uppdrag: att få så stor och varierad publik som möjligt att älska teaterkonsten.

 

Han håller högt tempo. Kräver mycket. Fel eller rätt? Många är förvirrade, men publiken ökar i en exempellös utsträckning. Musikaler blir mer rumsrena, parallellt med nyskrivet och klassiker. Det råder guldålder på den stockholmska Stadsteatern.

Högvilt

 

Men media har alltid – på goda grunder – kikarsiktet inställt på tolvtaggare. Att skjuta ner en gråsparv är ingenting värt i den journalistiska världen, jämfört med att fälla skogens konung. Benny Fredriksson var ett rejält högvilt.

 

Antagligen är det förklaringen till Aftonbladets förlöpelser: viljan att öka sin upplaga drogade både kulturchefen Åsa Linderborg och utgivaren Lena Mellin så till den grad att de, sporrade av #metoo-rörelsen, sköt av allt de hade av skvaller och rykten mot Benny Fredriksson.  God journalistik? Nej, inte ett skvatt.

Vid läsningen av Hiltons redogörelse kan jag dessutom inte låta bli att fundera på om Aftonbladet hade dönat på lika hårt om skvallret och de obekräftade uppgifterna hade gällt en kvinnlig VD? Johan Hilton mejslar systematiskt, dag för dag, fram det händelseförlopp som leder till att Benny Fredriksson avgår som VD för Kulturhuset Stadsteatern. Ett imponerande grävjobb, även om han – av olika skäl – ibland refererar till anonyma källor.  

Hamlet i nutid


Boken är skickligt upplagd som en tragedi och femaktare, som en slags Hamlet i nutid.  Med den enda skillnaden att den ende som dör på slutet är Benny Fredriksson. Jag blir beklämd och imponerad, som sagt. Beklämd av det mediala öde som drev Benny Fredriksson in i döden (skildringen av hans sista timmar är oerhört gripande). Imponerad av den tålmodiga upprullningen av ett både ljust och mörkt skede i svensk teaterhistoria som Johan Hilton har genomfört. Läs!

Commentaires


Utvalda inlägg
Senaste inlägg
Arkiv
Sök efter taggar
Följ oss
  • Facebook Basic Square
  • Twitter Basic Square
  • Google+ Basic Square
bottom of page