Om Greta och skolstrejkarna

Jag ser den nya dokumentärfilmen Strejkarna. Det borde alla göra.

Filmen har biopremiär i dag, fredag. Oavsett vad man tycker om Fridays for future - klimatrörelsen som kickades igång av den då ensamma flickan Greta Thunberg - så bör man se filmen.

Greta Thunbergs isolerade aktion utanför riksdagshuset i Stockholm blev snabbt en närmast global massrörelse - bestående av miljontals ungdomar i framför allt västvärlden. Alla PR-bolag häpnade: hur kunde man så snabbt skapa en sådan hype?

PR-människorna fattade förstås aldrig att en undergroundrörelse som Fridays for future baserades på ett äkta innehåll, en starkt vibrerande kärna av övertygelse. Inte av flotta och resursstarka kampanjteorier eller slogans.

Filmaren Helena Molin har följt aktivisterna i Fridays for futxure från början, det vill säga under sju år. Det hon har skapat är inget mindre än ett betydande tidsdokument - en dokument som visar hur idéer kring samhällsbygget bryts i början av 2000.talet.

Även om det inte sägs rakt ut, så är Fridays for future-ungdomarna i filmen bärare av en idé som mänskligheten (alltså du och jag) inte kan smita ifrån. En idé som formulerades för hundratals år sedan: människan kan inte ensidigt exploatera naturens resurser.

Amerikanen George Perskin March hävdade redan 1864 att människan inte kan tömma jordens resurser utan att det får katastrofala konsekvenser. Som exempel pekade han på de forntida kulturerna runt Medelhavet, som girigt högg ner skog och sedan drabbade av en massiv och okontrollerad erosion.

Naiva? Men de har ju rätt!

Filmen visar ungdomar som verkligen är ungdomar - de är i början av sina vuxna liv, de flamsar och skrattar åt ingenting, men blir däremellan allvarliga och övertänkta. De lär sig hur man organiserar, hur man styr och lyssnar. De lär sig demokrati. Men de lär sig också att demokratin kan hyckla.

Filmen är obarmhärtig mot de som aktivisterna egentligen söker stöd hos: socialdemokraternas Magdalena Andersson viftar egentligen bara bort ungdomarnas engagemang och miljöpartiets Isabella Löwin tuggar bara luft inför de konkreta frågor och krav som aktivisterna ställer,

Sedan går åren och Greta Thunberg tar på sin palestinasjal och hoppar ombord på Ship to Gaza. Fokus förflyttas. Fridays for future klingar av, eller snarare tar andra former.

Och idag då?

Jag vet inte om miljörörelsen står stark eller svag idag; just dessa dagar när Tidö-regeringen lånar upp massvis med pengar för att köpa lojalitet och röster av de missnöjda klllarna vid pumparna. Vad som helst får bli dyrare - bostäder, konsertbiljetter, elbilar, kläder, semesterresor, hockeyklubbor etc - men dagens ledande politiker har ideligen tutat i oss att det finns ett undantag: den "hårt arbetande svensken" har inte råd med just fossilt bränsle. Våra bilresor - även de onödiga - ska staten subventionera, i synnerhet alldeles innan ett riksdagsval. Ingen av Tidö-politikerna talar överhuvudtaget längre om miljö och klimatpåverkan.

Men vad jag vet - efter att ha sett Strejkarna - är att de ungdomar som nyss engagerade sig i Fridiays for future har kvar sitt engagemang. Nu läser många av dem på universitetet; de erövrar kunskap efter kunskap, de förstår världen bättre och bättre dag för dag. De kommer att agera i sinom tid och göra politiker som Jimmie Åkesson till okunniga stofiler från en förlegad, skadlig tid.

'

Filmen Strejkarna gör mig både ledsen och glad.

Ledsen för att vi vuxna inte tar till oss deras engagemang eller - framför allt! - deras resonemang. Och för att vi inte också ställer samma krav på våra politiker - agera nu! Glad för att dessa ungdomar kan och orkar formulera ett mål, jobba mot det, se möjligheterna - och samtidigt fortsätta dansa, busa, flockas kring matborden och i alla fall stundtals vara lyckliga optimister.

Läs också: Greta Thunberg - männens woodo-docka! >>>