Cyniskt kring Örebro-morden
Det är förmodligen bara en tidsfråga innan massmordet i Örebro blir en häftig, dramatiserad och cynisk tv-serie i någon kanal. Vår tid har nämligen en aldrig tidigare skådad förmåga att blanda ihop verklighet och fiction. De spärrar som tidigare faktiskt funnits mot att snabbt göra true crime-skådespel av den djupa tragik som allt verkligt våld faktiskt innehåller, de spärrarna verkar nu vara borta.
Vår fictionaliserade tid drar sig inte för särskilt mycket. Det gäller i högsta grad press och media den här veckan. På en hel del redaktioner har man fått för sig att läsarnas behov av snabba nyheter är större än deras behov av korrekta och relevanta nyheter.
Det är väl därför som en omdömeslös Aftonbladet-reporter får uppdraget av en lika omdömeslös redaktionsledning att ringa upp den misstänkte gärningsmannens ovetande pappa, samtidigt som skjutningen och polisinsatsen fortfarande pågår. Och dessutom publicera en sorts intervju. Det enda tidningen just där och då tar hänsyn till är den egna kvartalsrapporten.
Det är väl antagligen också skälet till att framförallt kvällspressen, men även dagstidningar och SVT, pudrar nyhetsinslag och filmer med förstärkande bakgrundsmusik. Som om inte verkligheten räcker. Eller som om verkligheten inte är verklig nog, utan måste ljudläggas och omvandlas till en thriller för att vi ska lockas att titta.
En av oss?
I går (5 februari) publicerade SVT på webben en snabb rekapitulation av vad som hände på Risbergska i Örebro – med dallrande klanger och en rytmisk basgång i bakgrunden till bilder och speakertext. Varför?
Och i dag publicerar Expressen obarmhärtigt en liten film som den misstänkte mördaren tagit på sig själv, under en tidigare semester på Jamaica och som ”Expressen har tagit del av”. Givetvis har man lagt på standardiserad spänningsmusik för att ännu mer understryka dramatiken i det man visar. Varför? Inom publicistiken talar man – i alla fall i högtidliga sammanhang – om ett oavvisligt allmänintresse. Men är det verkligen ett oavvisligt allmänintresse att exponera en förmodad massmördare på en badstrand i Jamaica? Vad är det vi som tittar förväntas lära oss av det? Att ”så här kan en massmördare se ut”? Helt vanlig, som en av oss? Det handlar förstås inte om något lärande, utan bara om ett cyniskt spel med förövare och offer, i full medvetenhet om att Expressen drar in stålar på folks sensationslystnad.
Författaren Åsne Seierstad skrev den ohyggliga boken ”En av oss” om mannen som utförde Utøya-massakern i Norge. Hon gjorde en journalistisk bragdprestation, genom att nogsamt kartlägga mördarens bakgrund, situation och tankemönster. Det är någonting helt annat och som är nödvändigt för att vi ska lära oss att undvika att människor faller igenom systemet.
Men den fictionalisering som press och tv nu ägnar sig åt avlägsnar brottet och brottets orsaker från oss och vår samhälleliga verklighet. Förutom det uppenbara – att gärningsmannen, om det nu är han, blir normaliserad och blir en person som alla andra unga män i marginalen faktiskt kan identifiera sig med – så kränker en så snabb och fictionaliserad publicering även offren och offrens familjer. För att nu inte tala om de beundransvärda poliser som fick möta döden bokstavligt talat i vitögat.
Unga hatiska män
Jag har också jobbat med kriminaljournalistik. Jag har också ringt till mördare, mördares familjer och drabbade offer för att försöka hitta bakomliggande förklaringar till hur tragedierna kunde uppstå. Men det var långt efter att själva brotten begicks och när tillräcklig tid hade gått för att såväl offer som anhöriga och gärningsmän kommit ur den omedelbara chocken.
Men jag är idag oändligt glad över att inte vara medarbetare i någon av de medier som nu cyniskt hårdexploaterar både gärningsmän och offer.
Det är också lätt att konstatera att diskussionen redan börjar handla om de där vanliga repressiva åtgärderna som övervakningskameror, passerkort, jaktvapen, grindar, vakter och stängda skolor – men i oerhört liten grad om det som den borde handla om.
Nämligen varför en del unga män i dag i vår del av världen riskerar att bli så hatiska och förvillade att de begår massmord eller andra attentat. Vad är det som har rört sig under ytan? Vilken idévärld och propaganda har de blivit indoktrinerade av? Vad har de lärt sig om våld som metod, av att spela Counter-Strike månad ut och månad in? Vad gör vi för att bryta tillbaka den utveckling där en del människor inte längre möts annat än i fiktiva, overkliga världar, utan de sociala koder som måste finnas i ett vanligt umgänge mellan människor?
Den person som misstänks för dödsskjutningarna på Risberga i Örebro bor något kvarter från där jag växte upp. Från sin balkong kunde han se till min gamla skola, Olaus Petri, som ligger cirka sextio meter från hans hem. En kilometer från hans bostad ligger mitt gamla gymnasium, Karro, nära slottet och Svartån. Han valde ingen av dessa skolor utan tog sig betydligt längre västerut, till en Komvux och SFI-skola. Det finns naturligtvis en drivkraft bakom just det.
Till sist kan jag inte låta bli att konstatera att en av partiledarna - Jimmie Åkesson - saknades idag, när regeringen kallade samtliga partiledare till information och minnesstund i denna svåra situation. Det var säkert bara en tillfällig händelse, men just den här gången riskerar det ändå att se ut som en tanke.
Comments