Bob Dylans nya - en storartad elegi över vår tid

NÄR VÄRLDEN TUMLAR runt som värst släpper plötsligt Bob Dylan en ny låt: ”Murder most foul.” Sexton minuter lång.

Låt? Nja, snarare ett recitativ. En uppläsning. Och ett mästerverk.

Jag tänker att det här är Bob Dylans egentliga Nobelpris-tal. Så som det borde ha varit. Värdigt en nobelpristagare i litteratur.

”Murder most foul” kommer att tolkas och omtolkas, om och om igen. Men det jag hör – fast jag verkligen inte är någon Dylan-expert – är en elegi, en sorgesång, över en livstid och ett livsverk. Vårt kollektiva minne, om man så vill, framfört av vår tids bard.

Homeriskt flöde

Bob Dylans skrapiga röst är mixad långt framför musiken; inte en stavelse riskerar att gå förlorad. Rösten är fortfarande tät och intensiv, även om han själv nu är en fysiskt levande 78-varvare (jo, han har fyllt 78!),

Texten är på rim. Nästan som ett homeriskt flöde. Den berättar om USA och västvärlden efter mordet på John F Kennedy 1963. Om hur mordet förändrade vår världsuppfattning och tog någonting viktigt ifrån oss. Hur Oswald och Ruby mördade något mer än bara en president och hans politiskt aktive bror.

"Murder most foul" är titeln på en Agatha Christie-roman, som filmatiserades året efter Kennedy-mordet. Men titeln är i sin tur lånad från Shakespeares Hamlet, där Hamlets faders våldnad kommenterar sin egen död.

Vårt kollektiva minne

Dylans text berättar - tror jag - om hur musiken och livet försökt skapa oss och förklara de sammanhang vi tvingas leva i. Det är förstås också en katalog över Dylans egna referenser, men också över våra egna. Och en sorts västerländsk katalog över en tid som talade till oss genom musiken, filmen och litteraturen.

Jag hänger naturligtvis inte med i Dylans alla associationer, men blir ändå melankolisk när jag lyssnar på ”Murder most foul”. Som om en tid – som i huvudsak på många sätt var en lycklig, kreativ och optimistisk tid – plötsligt tagit slut.

Som att Dylan, som alltid har funnits där med sina vindlande texter och skrovliga, ibland ohörbara, stämma, plötsligt, med ett helt nyskapande grepp, tackar för sig och lämnar scenen. Men vad säger egentligen att han inte kommer tillbaka? En gång till. Och en gång till. Och...

Ta dig tid att lyssna själv här.