SD-kejsarens nya kläder


SVT presenterar idag en Novus-mätning som sägs visa att Sverigedemokraterna ”inte längre är ett enfrågeparti”.

Som grund för det uppges att väljarnas stöd för SD ökat på flera politikområden sedan valet 2014. SVT:s kommentator Mats Knutsson slår dessutom fast att detta, som lanseras som en nyhet, "skapar förutsättningar för SD att växa ytterligare i opinionen".

”Normaliseringen” av SD har alltså tagit ett kliv till.

Fler och fler verkar ”glömma” partiets grundläggande och huvudsakliga inriktning: att begränsa antalet invandrare och personer med utländskt påbrå i Sverige och skapa en endimensionell, etniskt homogen nationalstat. Och få verkar se att Kejsarens nya kläder inte finns.

Att ”bredda” politiken har länge varit en strategi från SD-ledningen. De har förstått att ett parti som vill bli framgångsrikt inte enbart kan vara emot invandring. Vid sidan av huvudfåran – som är främlingsfientlighet, muslimhat och stigmatisering av alla med utrikes påbrå – så måste SD också förstås försöka ge sken av att man har svar på frågor inom andra politikområden.

En enda huvudfråga

Men det är inte omsorgen om pensionerna, miljön, arbetsrätten, sjukvården eller skolan som är grunden i SD:s politik. Partiet har aldrig varit och är inte ett ”brett” parti. Grunden i partiets program är och förblir att begränsa invandringen och ha så få invandrare som möjligt i vårt land.

Det är huvudfrågan för SD. Allt annat oviktigt.

Men i syfte att framstå som ett ”brett” parti har SD dock undan för undan, landsmöte för landsmöte, justerat sitt program, kopierat politiska idéer från mer normala partier samt motat bort de värsta tokstolleidéerna från sina gräsrötter.

Den ideologiska grunden är ändå uppenbar, vilket med all önskvärd tydlighet visas i till exempel Sölvesborg, där SD har kommunalrådsposten. I botten ligger hela tiden främlingsfientlighet, avsky för det moderna och avvikande och en falsk idyllisering av dåtiden.

Bara en åsiktsmaskin

Man kanske ändå, även som politisk kommentator, måste påminna sig att SD-ledare fortfarande talar om en pågående ”kulturkamp” och att flertalet SD-politiker lokalt och nationellt, fortfarande extremt ofta stigmatiserar den stora gruppen invandrare. Det är knappast en "breddning".

Att SD under senare år har formulerat en flummig och spretig politik på ett flertal ”vanliga” politikområden, och vunnit visst gehör i opinionen för det, förändrar inte den bilden. Den "vanliga" politiken är SD-kosmetika som nästan ingen granskar. Partiet har noll erfarenhet från ansvarsfullt riksdags- eller regeringsarbete i samverkan med andra. Vem vet till exempel vad SD egentligen skulle driva för sjukvårdspolitik? Vilken utrikespolitik? Hur skulle partiet i praktiken förhålla sig till EU, till statsskulden, till klimatsatsningar? Och så vidare. Ingen vet med bestämdhet.

Idag är SD Sveriges tredje största parti, men reduceras i våra viktigaste media till åsiktsmaskin. Jimmie Åkessons roll har blivit att ha synpunkter på andras politik, men blir själv ytterst sällan genomlyst.

En professionellt journalistisk granskning av partiets ”breddning” skulle verkligen pigga upp, bland alla Novus-mätningar och klickvänliga rubriker.

Redan för tio år sedan sa professor Marie Demker vid Göteborgs universitet så här, angående medias rapportering:

”Jag saknar fortfarande djupgående granskningar av SD:s politik. /.../ De sitter i hälften av landets kommuner och utövar faktiskt inflytande där. Varför ställs inte partiet till svars för inkonsistenser i sin egen politik, såsom man gör med andra partier?”

Frågan kvarstår.

Utvalda inlägg
Senaste inlägg
Arkiv
Sök efter taggar
Följ oss
  • Facebook Basic Square
  • Twitter Basic Square
  • Google+ Basic Square