Borgerlighetens döva öron

DET ÄR LÄTT att begripa den borgerliga sidans besvikelse över valresultatet för snart två månader sedan. Men det är betydligt svårare att förstå med vilka primitiva känslostormar borgerligheten – i alla fall den längst till höger – hanterar denna sin besvikelse.

Nu går riksdagen nästa vecka till omröstning om en statsministerkandidat som – i alla fall i skrivande stund – inte ens har stöd av sin egen gamla fanclub. Det blir som en slags Idol-utröstning. Får Uffe dansa vidare ett tag i par med Ebba? Kanske borde vi medborgare få telefonrösta också.

Riksdagsshowen nästa vecka handlar alltså framförallt om osäkerheten kring vem som kommer att rösta hur. Spännande, javisst. Men det är också ett oansvarigt, omoget och unikt vågspel med vår demokratiska parlamentarism.

Huvudet i sanden

Det som istället borde ligga på bordet är förstås en genomtänkt och framförhandlad lösning.

Att någon sådan inte har kommit till stånd beror på att moderater och kristdemokrater har stuckit huvudet i sanden. Deras strutsliknande och slarviga formulering om ”att vi lägger fram en allianspolitik och de som vill rösta för den gör det” andas desperation, dålig analysförmåga och en kortsiktig låt gå-politik.

För – till skillnad från centern och liberalerna – så tycks Moderaterna och Kristdemokraterna helt blunda för problemet med Sverigedemokraterna och hotet från Åkesson.

Åkesson har extremt tydligt och upprepade gånger sagt att han INTE kommer att stödja en borgerlig regering om han inte först får förhandla och få igenom viktiga delar av sin politik. Ändå låtsas Bush Thor och Kristersson som om Åkesson är en snäll farbror utan krav och odlar förhoppningen om att SD ska supporta deras lösning helt villkorslöst.

Det är ett strutsbeteende som bara kan leda till olycka och nya oöverskådliga svårigheter framöver.

"Giv´em hell!"

För även om Åkesson just nu skulle lägga huvudet på sned och säga sig ”ta ansvar för Sverige” och, utan förbehåll, släppa igenom en m-kd-regering, så vet alla tänkande människor att kraven från SD kommer att komma. Minns någon möjligen ”Giv´em hell!” från förra mandatperioden?

"Vi kommer att fälla varje regering som inte ger oss något i utbyte" har Åkesson upprepat de senaste veckorna, gång på gång. Det ligger i öppen dager vad SD vill ha i utbyte: det är framförallt en kraftfull skärpning av invandringspolitiken. Ändå blundar Kristersson och Bush Thor för det. De tror att det är de själva som har initiativrätten. Ack, så fel.

SD kommer förstås att stenhårt provtrycka en ny minoritetsregering. Och regeringen tvingas falla undan – eller avgå. Och vad har man då uppnått?

Djävulen i båten

Att bjuda in djävulen till en roddtur, bara för att det ska bli fullt i båten, innebär en stor risk så fort djävulen börjar kräva att få peka ut kompassriktningen. Och det kommer djävulen förr eller senare att göra -– det är därför han har vassa horn och en elak svans.

Det är detta jag tror att Annie Lööf och Jan Björklund och deras partier har insett. Att ta makten med ett aldrig så passivt stöd från SD leder ofrånkomligen till ett beroende av SD.