"Lägg ner skitkanalen!"
ATT JIMMIE ÅKESSON – som har ambitionen att bli svensk statsminister – ogenerat klassar Sveriges Radios P3 för ”en skitkanal” är inget att förvånas över.
”Hade jag varit chef här hade jag lagt ner P3 för länge sen, för jag tycker det är vänsterliberal smörja rakt igenom”, sa Åkesson i går (29/8).
Det är bra att hans retorik blir mer oborstad och tydlig.
För det har länge varit uppenbart att Sverige-demokraterna på riktigt är fiender till en verklig yttrande- och åsiktsfrihet. Men precis som i de flesta andra frågor har partiet och dess företrädare en strategiskt välpolerad retorik som döljer vad det egentliga budskapet är.
Men nu, om inte förr, vet vi alltså. Partiledaren och statsministerkandidaten vill styra innehållet i public service, så att det gagnar den egna ideologin. Partiet vill ta makten över vad som får sändas och inte, och i förlängningen troligen också vilka medarbetare som ska få arbeta inom public service.
Jag är övertygad om att detta är en föraning om vad som komma skall - om nu SD får ett allt större inflytande. Det vi kommer att få se är, i så fall, en allt hårdare och skonings-lös politisk handlingslinje, med SD-angrepp mot framförallt alla invandrare, media och kulturinstitutioner.
Vi kommer att få se samma mönster som i USA. Åkesson - eller vem som kommer i hans ställe när han fullgjort sin uppgift att ta SD till en maktposition - kommer att kopiera alt-right-rörelsen och Donald Trumps ideliga attacker på media i stort (inte bara public service), attackera alla kulturinstitutioner som bryter av mot SD:s kultursyn och än mer stigmatisera utomnordiska invandrare som grupp.
Det som egentligen skrämmer mig mer än Åkessons föraktfulla syn på public service – och SD:s otäcka och fördummande kultursyn – är bristen på motreaktioner. Det är som att övriga partier protesterar lite pliktskyldigt. Som att de inte orkar riktigt.
Det finns helt enkelt mer frenesi och ilska i Åkessons röst än i hans motståndares.
Visserligen har både kulturministern och företrädare för andra partier reagerat, men så vitt jag kan se bara en partiledare (Sjöstedt). De politiker som verkligen tror på en fri och obunden radio och tv i allmänhetens tjänst, bör också argumentera för det - med samma hetta och samma tydlighet som Åkesson. Var är till exempel Löfvéns och Kristerssons folkligt pedagogiska försvarstal för public service?
SD:s syn på media och kultur har legat blottad länge, vilket var och en kan se genom att läsa riksdagsmotioner och partiprogram. Men det är som om de etablerade partierna inte riktigt insett faran, inte riktigt förstått att detta KAN bli allvar. Kanske fortfarande inte har tagit in det till fullo. Har förresten alla journalister, författare och kulturutövare ens gjort det?
Den danske författaren Carsten Jensen skriver i DN idag (30/8) om populismens ”befrielsebudskap”, som blir som en frigörelse för den del av befolkningen som känner sig marginaliserade och inte lyssnade på:
”Populismens dödssynd är att den, ögonblicket efter att ha frigjort energierna, åter binder dem i en ny negativitets fängelse: hatets och fruktans." skriver Jensen.
Det är det som ligger i vågskålen.
Ska vi – i Åkessons och hans partikompisars anda – hata och attackera etablerad media, oberoende journalister, bibliotekarier, museimänniskor och andra kulturer?
Eller ska vi fortsätta ha fria och obundna medier, som vi visserligen kan ha synpunkter på och reta oss på, men vars frihet från den politiska makten vi ändå uppskattar?
Ett sådant val gör vi nästa söndag.
